Gästbloggaren: En vanlig dag 2 kommentarer
Annica fick sin ADHD diagnos när hon var 30 år men har sedan barnsben tampats med ångest, depressioner och en känsla av att inte vara som alla andra. Idag beskriver hon sig som en levnadsglad kämpe trots allt hon varit med om. Hon bloggar till vardags på guld med ADHD och har idag valt att dela med sig av en vanlig dag här på nestor förlag.
För mig börjar en helt vanlig dag med att väckarklockan ringer klockan 07:02. Att ställa en analog klocka på ringning ett exakt klockslag har visat sig vara helt omöjligt, i alla fall för mig. Kanske har andra inte alls detta problem. Att väckarklockan inte ringer 07:00 stör mig, varje dag. När jag vaknar känner jag mig fortfarande trött och jag måste få sova en stund till, i alla fall 30 minuter till. Så jag snoozar och förlitar mig på mobiltelefonen som har ett alarm på 07:30.
Det slutar med att jag vaknar klockan 08:20. Jag har försovit mig och måste skynda mig till jobbet. Den planerade promenaden på 2 km kan jag glömma, jag får ta bilen. Idag igen. Jag skyndar att ta på mig kläder, ber min partner göra frukost som jag kan ta med mig. Två smörgåsar med smör och ost lagda i en plastpåse så att jag kan äta frukosten på jobbet.
Ute i bilen ser jag att kläderna jag fått på mig säkerligen användes för 2-3 dagar sedan, det är en fläck på ena byxbenet och tröjan är egentligen för varm för det här vädret. Jag hinner inte gå in och byta så det får helt enkelt duga.
Att parkera är inte direkt min starka sida när det gäller bilkörning. Just att köra bil är jag ganska bra på, men att parkera bilen är jag ganska dålig på. Det blir ofta snett och utanför rutan. Vid jobbet är parkeringsplatserna inte utmärkta och jag stämmer mig på första lediga plats, stänger av bilen, går ut och låser. När jag går mot entrén ser jag att jag står helt snett, hade jag gjort om min parkering hade säkerligen utrymmet av en halv bil blivit ledig bredvid.
Framme vid entrén trycker jag in fel portkod. Jag har arbetat på samma ställe i 2,5 år, portkoden har alltid varit samma, ändå trycker jag fel. Jag suckar åt mig själv och börjar om. Dörren surrar till, låset går upp och jag går in. Upp för trappan gjord i marmor och fram till kontorsdörren, den är låst. Jag rotar i min väska, nyckeln ligger inte där. Skit också. Jobbnyckeln är i jackan, som jag inte tog på mig idag för jag tog en för varm tröja. Som tur är har vi en ringklocka på jobbet. Efter att ha tryckt på ringklockan flera gånger och väntat i ca 2 minuter kommer en kollega och öppnad för mig.
Jag rusar in till min plats och sätter mig, drar fram min frukost ur väskan, lägger väskan på golvet, tittar snabbt upp mot mina kollegor ”Ursäkta att jag är sen”, stirrar sedan på mina datorskärmar. Jobbdatorn är alltid på, jag glömmer stänga av den. Det kan ta flera veckor innan den blir omstartad.
Samtidigt som jag trycker i mig mina två smörgåsar kollar jag jobbmailen och Skype. Där finns meddelanden främst från kollegor men även från ett par leverantörer. Med smuliga fingrar knappar jag snabbt in ett svar till var och en. Min frukost är avklarad, likaså alla meddelanden jag behövde svara på. Efter det stirrar jag på skärmen en stund, ”Vad gjorde jag igår?”. Jag har ingen aning om vad det är jag skall jobba med nu.
Vi klockar all tid på jobbet, vilket är bra. Där kan jag gå in och kolla vilket projekt jag arbetade med dagen innan. Det ringer en liten klocka och jag hoppar snabbt in i det projekt som jag inte avslutade dagen innan. Det är en trixig men till synes enkel sak som skall fixas i vår e-butik.
Det kommer in en säljare i rummet som skall prata med en av mina kollegor. De diskuterar priser på en produkt, det är oklart vilka priser som gäller då det kommit olika bud från ledningen som sätter priserna. Hela samtalet distraherar mig från den uppgift jag arbetar med så jag tar på mig mina gröna hörlurar som är nästan helt ljudisolerade och kör igång en spellista i Spotify. För att komma in i arbetsuppgiften igen behöver jag kolla igenom det som jag precis gjort. För en stund förstår jag inte vad det är jag tittar på men sedan går det upp ett ljus för mig och jag jobbar vidare.
Efter ca 10 minuter påkallar en av kollegorna min uppmärksamhet. Hörlurarna åker av och jag tittar förvirrat på henne. Hon säger något men jag förstår inte riktigt orden, hjärnan är fortfarande i arbetsuppgiften jag håller på med. Jag skakar snabbt på huvudet och blundar, som om jag försöker skaka ut det som finns inuti. ”Ursäkta, kan du upprepa? Vad sa du?”. Hon ber mig ändra två priser i e-butiken samt ta bort en av kampanjerna som vi har på startsidan, den är inte aktuell längre och vi vill sälja så lite som möjligt av den produkten. Under tiden hon pratar nickar jag, som om jag håller
med. När hon tystnat bekräftar jag att jag hört henne och meddelar att jag skall fixa det på en gång.
När de snabba ändringarna är klara blir jag förvirrad, ”Vad höll jag på med?”. För att påminna mig själv kollar jag igenom alla de program jag har öppna på datorn, det tar en stund innan jag kommer ihåg. Hörlurarna åker på igen och jag fortsätter på uppgiften, jag tror att jag strax är klar.
När det gått ytterligare 20 minuter har jag fastnat i en del av uppgiften. Det är en liten skitgrej som blir fel hur jag än gör. Jag har provat flera olika lösningar men alla ger fel resultat. En kollega knackar mig på axeln, hon har stått bredvid mig en stund men jag har varken sett eller hört henne. Jag tar av mig hörlurarna men släpper inte skärmen med blicken. Med irriterad röst frågar jag henne vad det är. Hon ber om ursäkt, frågar om hon stör. Min blick är fortfarande fäst på skärmen, jag har flera flikar öppna i webbläsaren och söker febrilt efter ett svar på mitt problem. Samtidigt som jag läser en forumtråd frågar jag igen vad hon vill, denna gången lite trevligare. Hon ställer lite frågor, om vad vet jag inte. Hon sätter sig på en stol bredvid mig och håller fram ett papper som jag kastar en snabb blick på. Hon ställer fler frågor. Mina svar är automatiska och korta, ibland bara ett ”mmm” eller ”precis”. Det är först när hon frågar mig vad jag menar som jag faktiskt hör vad hon säger. Jag möter hennes blick, tittar ner på hennes papper, tittar på henne igen, skakar snabbt på huvudet och blundar. ”Ursäkta, vad sa du? Kan du börja om?”.
Samtalet blir långt och utdraget, hon behövde mer hjälp än vad mina automatiska svar kunde ge henne. För att inte störa våra andra kollegor går vi iväg till konferensrummet. Vi behöver diskutera funktioner i e-butiken, fatta beslut om hur vi vill att saker skall fungera. Med mina olika färgpennor gör jag anteckningar i ett block. För vem som helst är det nog bara färgglad rappakalja, för mig är det djupgående information om ett kommande projekt.
Det korta samtalet som blev till ett möte tog lång tid, ca 2 timmar. Nu är det dags för lunch. Jag har med mig mat som jag äter i ensamhet vid min dator samtidigt som jag tittar på en TV-serie på Netflix. För att riktigt kunna koppla av under den hela timme jag har lunch vill jag inte vara social med kollegor, min hjärna behöver vila och det gör den bäst genom att inte prata med folk och att slippa lyssna på andra. I lunchrummet pågår flera diskussioner samtidigt och jag kan inte stänga av att höra allt på en gång. Det blir rörigt i huvudet och det gör mig trött, därför är jag osocial på lunchen.
Efter lunchen måste jag igen försöka uppdatera mig på vad det är jag håller på med. För en sekund tänker jag att jag kan kolla på den klockade tiden, där har jag skrivit in vad det är för uppgift jag arbetar med. Idag har jag glömt att klocka min tid och programmet visar att jag inte arbetat med något idag. Skit också.
Ungefär på det här sättet fortsätter min arbetsdag fram tills att det är dags att gå hem för dagen. Jag kör hem, parkerar snett, går in i min lägenhet och sätter mig i soffan. Min partner frågar mig hur dagen varit och jag muttrar något tillbaka. Han frågar mig vad jag vill ha till middag men jag viftar bara bort honom, jag orkar inte prata eller lyssna på någon just nu. Jag startar en film som jag sett miljoner gånger förut och startar min laptop. Jag kollar Facebook, Instagram, Pinterest och spelar FarmVille2. Huvudet känns tungt, jag är trött. Egentligen vill jag bara gå och lägga mig men klockan är bara 18:40, lägger jag mig nu kommer jag vakna i ottan.
Vid 23-tiden stänger jag av datorn, klär av mig och lägger mig i sängen. Hela kroppen är trött men nu har hjärnan piggnat till. Jag ligger stilla i sängen, blundar, slappnar av, försöker somna. Det går inte. När det gått en stund tittar jag på klockan på mobilen, det är 2 timmar sedan jag gick och la mig. Jag kollar Facebook, Instagram och Pinterest. Jag får en idé om ett armband jag vill göra så jag börjar söka efter material. Jag har en väldigt specifik tanke på pärlor jag vill använda men jag kan inte hitta pärlor av den typen någonstans. Jag hittar pärlor som är nästan rätt, men jag vill inte kompromissa så jag fortsätter leta. Mitt sökande leder mig vidare till helt andra saker och plötsligt har det gått 3 timmar och jag försöker lista ut vilka dubbdäck jag skall köpa till min bil. Jag behöver inte ens köpa nya dubbdäck.
Vid det laget är hjärnan precis lika trött som kroppen. Jag lägger ifrån mig telefonen och jag kraschlandar, jag somnar och sover som en sten fram tills nästa morgon när klockan ringer 07:02. Som vanligt blir jag irriterad på att den inte ringer 07:00, som vanligt snoozar jag och som vanligt sover jag för länge, parkerar snett och kommer för sent till jobbet.
När jag var 30 år fick jag min ADHD diagnos, det förklarade väldigt mycket för mig.
