Dagens gästbloggare är Isa, 26 år och boende i Stockholm. Hon har under flera år tid kämpar med ätstörningar och vill nu dela med sig av fördomar hon mött som anorektiker. Idag går hon KBT och kämpar dagligen för att för att förbättra sitt liv genom att försöka öka sin självkänsla och minska sitt kontrollbehov. Hennes blogg hittar du här.
Isa,B
Fördomarna om anorektiker
Något av det som gör mig allra mest frustrerad gällande anorexi är att det fortfarande, år 2016, finns förutfattade meningar idag hur man ”ska” vara som sjuk. Jag vet inte hur många gånger jag stött på personer som inte anser sig vara ”tillräckligt sjuka” för att söka hjälp eller ta sin problematik på allvar just för att de inte lever upp till dessa förutfattade meningar. Så låt oss spräcka dessa myter en gång för alla, shall we?
”en anorektiker ser sig som jättetjock och avskyr sin kropp” – fel. Många har en skev bild av sin kropp ja, men du måste inte tycka att varje centimeter av dig själv är äcklig och fet bara för att du har en ätstörning. När jag var som sjukast kunde jag skämmas över hur skelettlik jag var och hur sjuk jag såg ut, men den skammen var svagare än sjukdomen.
”en anorektiker äter ALDRIG socker” – hah! Under min sjukaste period levde jag enbart på socker. Hela dagens kaloriintag kom från godis. Människor i min närhet som inte hade så mycket kunskap i ämnet trodde jag var frisk när jag efter några veckor in i behandlingen tackade ja till en kaka. De visste inte att den kakan var det minst läskiga för mig att äta.
”en anorektiker är alltid mätt och äcklas av tanken på mat” – en tröttsam gemensam nämnare genom alla mina behandlingar har varit att det ska klagas på mättnaden efter måltiderna. Det ska klagas på hur mycket man just tvingats äta och hur hemskt det är. För om man råkar känna hunger så är ju det ett tecken på att man är frisk (och framförallt glupsk), eller? För det kan ju inte vara så att hunger är en medfödd drift som alla människor känner?
”för att ångest ska räknas som riktig ångest måste personen skrika, gråta, ligga på golvet i en hög, skada sig etc” – Jag har upplevt enormt mycket ångest i mitt liv men de gånger jag fått ”riktiga” utbrott på detta sätt går att räkna på en hand. Allas ångest visar sig på olika sätt och det finns inte något sätt som är mer rätt, eller mer hemskt, än något annat. Din ångest ska tas på allvar även om den inte är utåtagerande och tar sig fysiska uttryck. Punkt.
Det finns garanterat fler av dessa tankar som kan florera i ens huvud som en ursäkt för att man inte behöver söka hjälp och att man inte uppfyller kriterierna som ”tillräckligt sjuk”. Jag anser att om man har mat-, kompensations- eller motionstankar som hindrar en från att leva precis som man vill och som begränsar en, ja du har du ett problem och det är alltid berättigat att söka hjälp. Du är värd att ha ett värdigt liv!
Intressant. Visste faktiskt inte så mycket om det där så det var lärorikt att läsa.