Annica är 25 år gammal, gift med Micke, och har tre barn i åldrarna 3 år, 2 år och en på 6 månader. Hon beskriver att hennes liv på ytan verkar idylliskt och underbart. Hon har ju man och barn, vad mer kan man förvänta sig av livet? Men hon menar att det är mycket som döljer sig under ytan och att det till en stor del är hennes tankar som förstör hennes vardag. Hon har valt att dela med sig av sin historia. Mer om Annica finner du på hennes blogg.
Våldtäkt, sänkt självkänsla & depression
När jag var 13 år blev jag våldtagen av min dåvarande pojkvän. När jag sedan vågade berätta det för min vän i min klass, så trodde inte hon på mig – för han hade ju redan sagt henne ”sanningen”. Inte nog med att jag hade blivit våldtagen, nu blev jag inte heller trodd. Jag började mer och mer dra mig in i mig själv. Läste mer och mer böcker för att komma undan verkligheten. Började få ett stört beteende till mat. Hoppade mer än gärna över flera måltider. När jag var 16 år och gick sista året i grundskolan (obligatoriskt tionde år i grundskolan på grund av att jag gick i en specialskola för döva och hörselskadade) var det en lärare som såg hur jag ofta skippade maten. Han kom tillslut med ett ”hot” om att jag skulle börja äta maten igen, eller så skulle han behöva sitta vid vårt bord och se till att jag åt. Och det tog skruv, i alla fall då. Jag åt lunchen. Men jag ville inte göra det. Mådde inte bra, gick ner i vikt. Hade massage en gång i veckan på grund av värk i ryggen. Men misskötte det hela och tillslut syntes revbenen ännu mer. Jag tyckte ändå att jag behövde gå ner mer i vikt. Mitt utseende var orsaken till att allt hände mig.
Vi spolar fram ungefär ett år. Jag har börjat på riksgymnasiet för hörselskadade i Örebro. Flyttade så att jag bodde 90 mil hemifrån för att kunna gå i den skolan. Jag träffade min blivande make via nätet. Vi pratade i ett halvår, men under det halvåret var jag så söndertrasad. Jag var i för sig tillsammans med en annan kille, men… Han var otrogen mot mig. Återigen så kändes det som om det var mitt fel. Varför skulle han annars vara otrogen mot mig? Jag var inte tillräcklig bra/fin för honom. Så måste det ju vara.
Jag hamnade i en lättare depression, sökte hjälp för min ätstörning. Blev idiotförklarad på kliniken jag gick till. Gick aldrig dit något mer. Åt mindre och mindre fortfarande. Kunde gå en hel helg utan ett mål mat. Ibland åt jag bara det som serverades till lunchen på skolan. Mådde även sämre och sämre. Att träffa Micke (min nuvarande make) var det som fick upp ögonen. Han brydde sig om mig, han tyckte inte det spelade någon roll hur jag såg ut. Han såg mig som den jag var. Han, och den lärare som såg mig i grundskolan, var de två som faktiskt kunde vara uppe till småtimmarna på nätterna – trots jobb dagen efter för att prata med mig i telefonen. Se till att jag inte skulle göra någonting dumt. Jag och Micke blev tillsammans i februari 2008. Det är över 8 år sedan nu.
Jag blir ganska lätt stressad, jag har fortfarande en depression som ligger och gror. Så fort något händer, tex ett dödsfall, så hamnar jag där igen. Äter knappt någonting, sover uselt, vill inte göra någonting om dagarna och känner mig så värdelös. Just nu är jag i den fasen igen. Min farmor dog 2011, vår katt dog 2013, vår hund dog 2014, min pappa dog nu i maj (2016). Och efter att pappa dött. Allt som påverkar min stress minsta lilla – såsom en tid att passa, det gör hela min dag till ett kaotiskt stridsfält. Gråter väldigt lätt, stressar upp mig för minsta lilla, kan inte slutföra någonting ordentligt eller se ljust på någonting. Jag blir så stressad att jag egentligen bara springer omkring utan att göra något vettigt. Det händer flera gånger att min man ser detta och bara tar sina händer på mina axlar och säger åt mig att slappna av. Det gör inget om vi kommer lite sent, om det inte blir mat serverat exakt kl 12.00.
Jag gör saker med barnen, öppna förskolan och Leos lekland, lekplatser och diverse små saker. Men, på kvällarna efter dessa dagar då sitter jag där. Tomma ögon och bara stirrar rakt fram. Det tar musten ur mig. Jag spelar glad, jag ler på bilder, jag skrattar med barnen.. Men inuti… Jag är tom. Jag är inte mig själv. Jag saknar pappa och de andra som dött ifrån mig. Jag saknar min glädje och min positiva syn på livet. Jag hoppas jag finner den en dag. Jag hoppas det kommer ett ljus i tunneln, även för mig.
Jag bloggar ju också. Kanske inte så mycket om just att jag spelar teater inför alla. Kanske inte så mycket om den oerhört tunga slöjan jag ibland bär. Men, en hel del som saknaden efter pappa. Om ångesten jag känner inför att jag inte hann säga hejdå till honom. Jag är inte längre hel som person. Jag är faderlös. Jag har inte vågat vara helt öppen. Men jag ska börja vara det. För det behövs fler som berättar deras historia, det behövs fler som visar hur det är. Då kanske fler också ser ett ljus i tunneln.
Pingback: Att vara jag | Annica Magnusson
Pingback: Psykisk ohälsa – Annicas Värld
Pingback: Att blotta mig om min psykiska ohälsa – Annicas Mirakel