I morgon fyller jag 39 år vilket får mig att reflektera över livet. I morgon har jag nått halvtid om jag har tur, förhoppningsvis har har jag minst 39 år till kvar att leva. Att fylla år är väl inget speciellt säger de flesta, men för mig är det det. Kanske för att livet inte är så självklart? Eller för att just mitt liv inte känns så självklart?
Jag har mått så otroligt dåligt tidigare i mitt liv. Det var ingen självklarhet för mig att leva vidare. Varje år som går kommer jag längre bort från dom där depressionerna, men det spelar ingen roll, för inom mig är dom högst levande och verkliga. Jag kan aldrig sudda ut spillda tårar, skärsår på armarna eller självmordstankar. Dom finns med mig i min kropp fast att dom tillhör det förflutna.
Att jag får gå på jorden idag, är jag så otroligt tacksam för. Och därför vill jag fira! Jag är inte rädd för åldern. Jag ser fram emot varje år jag kan lägga på min lista för vad är motsatsen? Rynkor och grått hår skrämmer inte mig. Tvärtom känner jag mig bara stolt över att ha levt, överlevt, såpass att jag får bära dem.
Och jag tänker på alla vägar jag gått, på vart livet tagit mig, och alla människor jag mött. Det har varit in slingrig stig med flera återvändsgränder. Det jag trodde om mig själv och min framtid för tjugo år sedan är ingen sanning idag. Vilket innebär att det jag ser i min framtid i dag kanske inte heller är verklighet om tjugo år.
Gemensamt har åren att jag har varit stolt. Jag har varit stolt över varje vägval jag gjort. Det har aldrig funnits en plan, utan alltid bara en magkänsla. ”Där vill jag vara” och så hamnade jag där.
Jag minns så väl när jag fick på mig min Nuntorpsjacka med texten ”djurvårdare” på ryggen. Jag bar den med stolthet, med en mening. Samma när jag bar ”arken-tröjorna” på jobbet som butikschef i en djuraffär. Det kändes verkligen som jag, rakt igenom.
Och även om stigen ändrade riktning, så gjorde aldrig känslan i magen det. Det var samma känsla varje gång. Som att komma hem.
Stoltheten jag känner över mitt jobb idag har jag haft över alla mina jobb när jag befunnit mig i dem. Jag är en person som verkligen ÄR det hon GÖR. Jag är i ett med allt jag skapar. Det finns liksom inget annat.
Kanske därför jag flyttar mig så lätt, byter plats eller riktning. För jag måste följa kärleken i allt jag gör. Annars har jag heller ingen kärlek till mig själv. Finns det ingen glädje i jobbet, så finns det heller ingen glädje i mig.
Det låter så fel att ”vara” sitt jobb. Men det kanske är bättre än att inte vara alls? För det var först där och då i livet jag fann min plats. I ett arbete. Där kunde jag ge det en mening.
Jag har alltid haft svårt för relationer. Kanske av rädsla för att bli sårad. Stänger alltid dörren innan någon hinner slinka in. Under 39 år är det inte många personer som kommit innanför mina murar. Känns sorgligt på ett sätt, vackert på ett annat.
Den där söndriga lilla tjejen finns kvar där inne. Fast att ingen henne ser. Jag tror ibland att jag fortfarande är henne, fast att mitt yttre visar något annat. Men jag hör hennes röst, känner hennes känslor. Är så jävla liten och sårbar, men visar mig så stor och stark.
Det enda jag vill är att tala sanning. Hjälpa andra med mina ord. Hjälpa mig själv. Hålla min egen hand längst vägen.
Liten och stor, bredvid varandra. Kan liksom aldrig skiljas åt.
Jag ser framemot att på åldernshöst få berätta om mina vägar. Både de mörka och de ljusa. Att få min verklighet till att bli någon annans saga. En historia kanske för bra för att vara sann…
För trots mina svarta år är det så det känns just nu. För bra för att vara sant. Jag har allt jag önskar, och förmodligen mer därtill. Jag har dessutom fler drömmar och önskningar att förverkliga, mer mål att nå. Vad mer kan vi begära?
Det finns ingen väg jag ångrar, inte ens det som varit riktigt svåra att gå. Det enda jag kan önskat av mig själv är att jag inte skulle släppt tagit om människor så lättvindigt längst vägen. Så fort det har kommit en vindpust har jag låtit dem flyga med den för att sedan vända mig om och gå och ett annat håll.
Det har inte spelat någon roll om de har kommit springande efter mig längst vägen. Jag har ändå alltid valt att gå, själv.
Men något måste man lära sig med åren och kanske är det det jag tar med mig. Att livet gör ont. Men det gör ensamheten också.
Så spännande ändå, att inte veta vilken väg du ska gå! Jag har i för sig aldrig varit en person som drivits av spänning, utan tvärtom. Trygghet. Ändå är det inte alltid dom trygga vägarna jag valt. Konstigt ändå..
Så..framtiden. Vilket håll lutar den åt. Uppför eller nerförsbacke, vem vet? Men nu i efterhand kan man se att alla vägar varit lika vackra, även om det inte känns så just när man går dem.
Jag ville bli författare som barn, jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå och nu står jag här. Så häftigt ändå, utan varken medhjälpare, karta och kompass.
Jag visste också att jag var skapt för att hjälpa men jag hade ingen aning om på vilket sätt och kanske vet jag inte det än. Men hjälper det gör jag…ändå.
Så vad vill jag säga dig med det här spretiga inlägget? Vilket råd vill jag ge dig? Vilken väg ska du gå?
Jag tror inte det spelar någon roll åt vilket håll du vänder dig. I slutändan blir allt du gör rätt ändå <3
