Min första kärlek var en hund. Han hette Jesper och var en alldeles för överviktigt labrador. Nu i efterhand kan jag se att jag och Jesper inte hade någon speciell relation. Inte om jag jämför med hundarna som kom efter honom, men ändå har han lärt mig så mycket. Jag är så glad att jag fick växa upp med djur. Jag tror inte att jag hade varit samma människa, om jag inte hade haft dem nära… Hundar har kommit att betyda mycket för mig.
En hund är liksom mer än bara en hund. Den är en kärlek, en vänskap, en trygghet, ett stöd. Min hund Gizmo som jag fick äran att ha som bästis under hela min tonårstid var min bästa vän. På riktigt alltså. Jag valde honom först. Om en människa inte tyckte om min hund åkte hen ut genom dörren. Alltid. Jag tog med Gizmo över allt, vi var som ler och långhalm. Han var med mig när jag mötte min första kärlek, han följde med mig när jag flyttade hemifrån, han var med mig under mina 3 år på gymnaisum på annan ort, han var med mig (varje dag) på mitt första jobb, och han fanns med i mitt liv när jag fick mitt första barn. Vi har haft många långa och viktiga år tillsammans <3 Jag har alltid sagt att Gizmo var min största kärlek…. Det fanns något mellan oss som aldrig kommer igen. Han var en del av mig. En del av mig som jag nu saknar…
Jag trodde aldrig att jag skulle överleva hans bortgång. Som tur var hade jag fått barn. Annars vet jag inte hur jag hade tagit mig vidare, förbi sorgen. Men på något sätt kan jag fortfarande trösta mig med att han kommer tillbaka. Även om jag vet att det inte är sant. Bara tanken känns så mycket lättare att bära än att han skulle ha lämnat mig för alltid. Gizmo var med mig under mina livs svåraste år. Kanske därför han kom att bli så speciell. Är glad att han fick vara med mig även som vuxen. Att han fick träffa min man och min dotter, innan han gick bort. Gizmo avskydde barn, och jag oroade mig för hur det skulle gå när jag själv fick ett. Men det var som att han förstod. Hon är en del av familjen. Jag är säker på att han älskade henne, lika mycket som jag. Gizmo blev nästan tolv år gammal. Han omkom i tågolycka. En skogspromenad som alltid kommer att bli ihågkommen. En sorg som fortfarande ligger obearbetad i mitt inre och ibland gör sig påmind.
Nestor var hunden jag drömt om sedan jag var ett litet barn och för första gången såg ”Turner och Hoch”. Det var en sådan ras jag skulle ha när jag blev stor. Så jag sparade ihop pengarna, letade upp en kennel och köpte min egna alldeles riktiga hund. Det kändes så vuxet. En dröm som gick i uppfyllelse! Han var en clown. Och jag älskade honom. Vi hade några fina år tillsammans men när jag fick mitt första barn trivdes han inte i vår familj längre. Jag tog honom till veterinären och gjorde alla möjliga tester på honom då han fick kliande utslag över hela kroppen och började kissa och bajsa inne varje dag. Veterinären sade till mig att ge upp, att det satt i hans huvud. Han ville inte komma i andra hand och att hans beteende var ett sätt att visa det. Det spelade ingen roll hur mycket uppmärksamhet jag gav honom eller hur långa promenader jag gick. Han tyckte inte om att ha ett barn i huset. Jag grät varje dag i ett halvår innan jag kunde släppa taget. Han fick åka tillbaka till uppfödaren och jag har aldrig känt en sådan stor förlust. Vilket misslyckande!
Plötsligt var vi hundlösa och då dök denna kille upp. Vi tog över honom som vuxen och det kanske var första gången jag ägde ”bara en hund” för en starkare kärlek än så blev det aldrig. Victor var trött och lat. Ville inte träna, ta promenader eller mysa. Han var en härlig kille men fick efter några år flytta hem till min bror då han inte ville följa familjens rutiner. (som tex att gå ut och kissa på morgonen innan jobbet).
Eftersom vi inte klarade av att leva hundlösa hittade vi denna lilla tjej. Lemmi. Den där känslan som jag hade med Gizmo kom plötsligt tillbaka och på något konstigt vis kändes det som att de hade samma själ. Jag pratade med henne, liksom Gizmo, utan ord. Kontakten som jag haft med de hundarna har jag inte känt med någon annan.
Lemmi´s liv blev alldeles för kort, vi fick bara några år tillsammans och jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det. En solig vårdag vek Lemmi för första gången från min sida och sprang efter en fågel, ut på isen…och drunknade. Sorgen var outhärdlig. Inte nog med att jag tagit livet av en hund, jag sårade hela min familj. Återigen fick jag ta en promenad hem utan koppel och jag vill aldrig igen återuppleva den smärtan! Efter hennes död ville jag inte ha en hund. Aldrig mer. Jag orkade inte med smärtan, sorgen, förlusten.
Men när jag en kväll skulle natta dottern sade hon ”mamma det är något fel på huset, det är så kallt och tomt”, hon satte huvudet på spiken, för det är exakt vad hundar gör. De gör hus varma och levande. <3
Jag ville, vågade inte skaffa någon mer hund. Det kändes som att jag bar otur med mig. Att jag tog livet av alla mina hundar. Men det var inte bara jag som saknade en hund. Det gjorde resten av familjen också. Min man tog beslutet, och vi blev ägare till en omplaceringshund. Diesel. En fantastisk kille.
Och när det värsta av sorgen hade lagt sig. När jag återigen kunde tro på att jag kunde ha en hund i min ägo utan att förgöra den (tack Diesel för den insikten) så kom en ny liten fransk bulldog till oss. Turbo.
Ett hundliv. Jag är så glad att få ge mina barn det, för det har betytt så otroligt mycket för mig. Hundar lär oss något, ger oss något, varje dag. Om vi bara är villiga att lyssna. Att som barn få ta hand om, känna kärlek och förtroende, och ha en kompis som man på riktigt kan lita på. Det är större än allt annat.
När jag hade min första hund kunde jag ibland känna mig som en dålig hundägare, jag ville alltid ge hunden mer promenader, mer träning, mer tid. Jag kunde då till en viss del hålla med om att hundar kunde kännas som ett bekymmer. Men när jag förlorade honom insåg jag att det var ett kärt bekymmer. Att jag hellre hade dubblat skuldkänslorna istället för att förlora honom. Idag ser jag inga bekymmer. Jag fullständigt struntar i hundhår och hundträning så länge jag får ha en hund vid min sida.
Jag vill inte leva utan hund. De är mitt syre, min luft, mitt lugn.
Så många hundar och lika många sorger… Trots all förlust och sorg är jag glad för varje hundliv jag fått. Och på något sätt inbillar jag mig att den där hundsjälen som jag på ett så orättvist sätt förlorat finns där ute…och bara väntar på att mötas igen <3