Glimtar från en arbetsdag 1 kommentar

Klockan ringer vid sex och det är fortfarande svart ute. Förr studsade jag upp ur sängen och jag skulle  fortfarande kalla mig morgonpigg även om jag inte längre tar mig upp med samma fart. En timma senare befinner jag mig på jobbet. Äter frukost framför datorn samtidigt som jag kollar mailen och skickar iväg påminnelser till klienter som jag ska träffa under dagen.

Något att tänka på…

Det är smått fantastiskt att jag 10 år senare fortfarande kan känna att jag valt rätt yrkesområde. Ångrar mig inte en enda sekund!  När jag för några år sedan arbetade på anstalt stannade en intagen mig i korridoren. Varför jobbar du här frågade han mig syniskt. Tror du verkligen att DU kan hjälpa någon? Tror du på riktigt att DU kan förändra någons liv?  Nej det kan bara du själv, svarade jag. Men jag är nöjd om jag bara underlättar din dag.  En krass början fick ett fint slut. Jag vann hans förtroende och för mig är det den högsta vinsten.

Dagens första möte var ett sådant som tar på krafterna, där man tassar på tå och försöker bygga relation, vinna tillit. Det är något som både kräver fokus och koncentration. Att vara inlyssnande samtidigt som du sätter gränser. I början av en relation är det alltid en svår balansgång. Ska det bära eller brista? Det här är alltid den tuffaste perioden om du frågar mig.

I möte två var relation redan skapad. Där handlade det mer om att väcka nya tankar, ifrågasätta gamla, skapa förändring. Här försökte jag hjälpa till att sätta ord på känslor, att få hen att gå framåt med egna steg utan att jag för den sakens skull knuffade på.

När möte tre kom var jag känslomässigt kvar i möte två. Jag kände mig egentligen inte redo men var tvungen att växla om. Inuti är det inte lika lätt att stänga av. Bara för att en person lämnat kontoret behöver det för mig inte betyda att arbetet är över. I möte tre var jag mer tom på känslor. Det var dags för återhämtning. Lunch.

Möte fyra var ett sådant möte man får energi av. Där klienten nyfiket lyssnar, tar in och bollar tillbaks. Det var ett möte där jag öppnade min verktygslåda och där vi synade verktygen tillsammans. Ta med dig det du behöver sa jag.  Hen plockar upp ett och lägger tillbaka ett annat. När hen går från rummet ser jag att hen är tacksam, hen bär ett leende över hela sitt ansikte. Jag tror vi båda ser fram emot vårt nästa samtal.

Sista mötet dyker inte upp alls och det leder nästan alltid till en besvikelse. Ett borttappad möte, en förlorad chans. Jag tror inte alltid att de förstår att jag faktiskt ser fram emot varje möte, att jag laddar, förbereder mig och att energin som fyller rummet kan göra min dag.

Det är en fin dag, solen har visat sig samtidigt som flingor har fallit från himlen. Dagen slutar nästan lika mörk som den startade. Jag står på parkeringen igen 8 timmar senare med snö under skorna. Ställer mig frågan om jag har hjälpt någon, om jag har förändrat någons dag. Jag tänker i samma sekund som jag sätter mig i bilen att jag aldrig kommer att få reda på svaret men att det räcker att veta att de har förgyllt min.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar