Folk säger till en att bromsa, stanna upp, som om man hade något val. Som om man själv valde sina demoner, när och var man skulle bli jagad. Den som varit där själv vet att med ångest flåsandes i nacken kan man inget annat än att springa.
Det är lätt att be någon att stanna upp, men utan att visa möjliga flyktvägar är det enda som händer vid inbromsningen att man blir tillfångatagen. Man vet aldrig hur hårt eller hur länge.
Så stoppa aldrig någon i för hög fart, personen faller förmodligen bara omkull. Går sönder så väl inuti, som utanpå. Avled istället, gör en skenmanöver eller erbjud ett annat alternativ.
Tvinga aldrig fast en pusselbit som inte passar, för det är inte du som kommer leva med konsekvenserna. Det är inte du som får avskavda kanter, känner dig trängd och aldrig passar in även om det ser bra ut på ytan.
Be aldrig något följa ditt mönster, för den som inte kan följa dina raka linjer kommer aldrig att känna sig tillräcklig, bra nog. Trots att dess mönster visar en vackrare avbild.
Vi har alla vår väg att gå, vi måste trampa upp vår egen stig, möta våra egna hinder. Be mig inte följa dig bara för att din stig ledde dig mot ditt mål, för det är inte mitt.