Kom igen nu Jessica!


Kom igen nu Jessica!

Kom igen nu Jessica!

Jag har sovit med bettskenan de senaste veckorna. Och om dagarna biter jag ihop käkarna så hårt att de känns som att de ska gå sönder. Att utvecklas och utmanas är aldrig bekvämt. Jag vet ju det. Ändå kan spändheten göra mig irriterad. För jag känner mig inte stressad. Jag ligger inte sömnlös på nätterna och har inga återkommande tankar som bekymrar mig. Men trots det låter min kropp göra mig påmind om att det är något där som stressar och skaver.

Jag kan inte blunda, gömma huvudet i sanden som andra verkar lyckas med. Nej jag måste alltid ha kontroll, veta…även när jag faktiskt inte vet.

Om jag bara får gissa anledningen till min inre oro hamnar det på min utbildning. Och mest av allt är det nog ekonomin som oroar mig. Det som inte blev som det skulle. Jag vet att jag aldrig hade tagit beslutet att köpa utbildningen om jag inte trodde att jag hade pengarna i min hand. Och jag är glad att jag köpte den trots att skatteverket krossade mina drömmar. Jag ångrar mig inte, alls. Men är orolig hur jag ska få allt att gå ihop. Jag vet inte vad som är rätt och vad som är fel för mig att göra här näst…

Jag vill ägna tiden som kommer åt skolan. Jag säger att det är för att jag inte vill/kan göra flera saker samtidigt, av rädsla att bli utbränd/utmattad. Men den tanken har ju inte stoppat mig förut därför undrar jag om det verkligen är sant. Istället för att lägga mig ner och spela död önskar jag att jag hade fått ett jävlar anamma. Något inom mig själv som säger att nu jävlar ska vi kämpa för att få in resten av stålarna, ut och föreläs! Men istället säger jag tvärtom. Målet är för stort, ge upp!

Och aldrig någonsin har väl någon annan sagt till mig att kämpa, jobba mer. Utan tvärtom. Ta det lugn, vila, ge upp. Och dom där orden som jag kanske skulle behöva höra, kommer inte nu heller.

Jag vet inte om jag är lat, har fel, bär på otaliga ursäkter eller faktiskt tänker helt rätt när jag säger till mig själv att när en sak tar mer plats, måste en annan ta mindre. Jag känner en stark känsla att jag inte vill kräva för mycket av mig själv, samtidigt som jag vill ta fram piskan och skrika kämpa på! Jag vet att jag klarar det om jag bara försöker, men någonting inom mig får mig att knappt vilja försöka.

Problemet är att jag inte vet om jag ska kämpa för att jobba in summan som saknas, ge upp eller bara vänta på tur. Därför känns det som att jag gör allt och inget på samma gång.

Vart är hejarklacken när man behöver den som bäst? Vart är tränaren som ska tala om för mig om jag ska springa vidare eller om jag ska vila?

Jag sade för länge sedan till mig själv att sluta oroa mig, att sluta älta, och det gjorde jag, rent mentalt. Jag tänkte därför att “allt var bra”. Men min kropp säger något annat. Den känner av den där oron ändå. Trots att jag faktiskt accepterat att jag faktiskt inte vet. Det är som tvivlet sitter fast som ett litet lager ovanpå acceptansen, täcker den så att den nästan inte syns.

Det är aldrig bekvämt i en tillväxtzon och där befinner jag mig nu. Det gör lite ont, men det är ju nu, just nu, som jag utmanas, utvecklas och växer.

Så kom igen nu Jessica. Kom igen!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.