Jag minns inte om jag berättat för er, dagarna går ju i ett. Men för några veckor sedan kontaktade skatteverket mig och bad om att få in min bokföring. En mardröm för alla företagare skulle jag tro. Jag funderade mycket över det då, eller ja, kunde ju inte låta bli eftersom jag knappt kunde tänka på annat, men funderade på vad det var jag egentligen var rädd för. Jag gör min bokföring själv med stöd av en redovisningskonsult som checkar av allt, och jag drar inte av några konstiga grejer eller omsätter några stora summor, men ändå. Rädslan tog överhanden trots att det inte fanns något att vara rädd för.
Så här i efterhand kan jag ändå se fördelarna med det som hände (så som man ofta kan med saker i efterhand), men just då ville jag bara att det skulle vara över. Det var som jag misstänkte inga stora bekymmer, jag skulle ta milersättning istället för att kontera mot ett bensinkvitto och börja använda traktamente när jag reser. Ingen fara på taket alltså. Men det som slog undan benen på mig var att jag inte få köpa min kommande utbildning på företaget. Poff, så ramlade jag omkull.
Alla som känner mig vet vilken dröm det är och vet hur jag har kämpat för att nå dit. I år har jag äntligen klarat mitt mål och jobbat ihop de 130 000 som behövs för att kunna gå utbildningen, jag har varit lyrisk.
Att inte kunna köpa den på företaget innebär att jag helt plötsligt inte alls har hela kursavgiften, knappt hälften skulle jag gissa på grund av skatter och moms.
Men det är ingen idé att bråka med myndigheter, självklart ifrågasatte jag och försökte leta fakta men fick till mig att inte göra det. Regler är regler och jag vill självklart följa dem, är glad i efterhand att jag inte redan betalat in kurs avgiften och nu istället stod med en skuld till skatteverket. Tackar stjärnorna för det!
Det som knäckte mig mest var att jag innan detta hände tänkte att jag skulle ”vila” de två kommande åren och ”bara” ägna mig åt mina studier och mitt heltidsjobb. Visst kan man ta en föreläsning eller ett uppdrag här och där men det hade varit skönt att inte behöva kämpa för att sälja biljetter, kurser, böcker osv. Den drömmen gick snabbt i kras kan man säga och kanske var det det som gjorde mest ont.
Jag har varit trött det senaste halvåret. Jag har aldrig ägnat så mycket tid till tv, familj och vänner som den senaste tiden. Bara tanken på att ”vila” några år har aldrig uppstått förut. Det är liksom ingen självklar tanke för mig. Det innebär att jag behöver det.
Men istället för att vila behöver jag nu verkligen tjäna pengar om jag inte snällt ska gå med mössan i hand till banken. Förutom kurskostnaden som ska in kostar både resa och logi till Malmö en gång i månaden. Det ska också handlas kurslitteratur för 7000:- och egen terapi. Japp ni förstår ångesten, känns inte helt lätt att få ihop allt.
Jag är trots allt glad att jag anmält mig och kommer gå utbildning. Det hade jag aldrig gjort om jag visste det jag vet idag. Så det finns nog en mening i allt. Försöker trösta mig med det i alla fall.
Jag har tillit till mig själv, jag VET att jag kan och kommer att lösa det. Men jag har bara inte lusten att göra det. Lusten att kämpa, nå höga mål är inte kvar längre. För jag har nått fram nu, nu vill jag landa, vila, utvecklas, stanna kvar. Är trött på att vara strävsam, att kräva för mycket av mig själv, jag vill inte…just nu.
Hoppas givetvis att ork, energi och nya tankar landar i mig nästa år men jag tror inte det. Fokus behövs lägga på utbildning och jobb nu så jag tror inte att jag räcker till mycket annat…även om jag nu måste.
Så här närmast behöver jag planera för hur jag enklast och mest ekonomiskt (och med minst ångest) tar mig från och till Malmö en gång i månaden, vart jag ska bo under dessa tillfällen och vad jag ska lägga krut på i företaget för att kunna ta ut en lön och betala min utbildning.
Jag ber därför till högre makter att jag likt detta året får föreläsningar/kursuppdrag och workshops till mig utan att behöva kämpa för det. Att jag hittar ett billigt tryggt boende som jag kan återkomma till varje månad och att sj:s tåg från sträckan Göteborg till Malmö nästa år aldrig kommer vara försenade.
Pingback: Kom igen nu Jessica! - Nestor förlag & föreläsning