Månadsarkiv: februari 2016

Usch de här senaste veckorna har präglats utav trötthet. Jag lägger mig i tid, djupandas och försöker att inte stressa, ändå sitter tröttheten i mig som en klibbig hinna på min hud. Jag jobbar med att acceptera det, att låta mig vila. Har lagt uppsatsen åt sidan och varje gång jag vill skriva något här tappar jag orden och stänger locket på datorn utan att slutföra det jag tänkt. Det är som att bokstäverna försvinner framför mig. Jag vet precis vad jag vill säga men det kommer bara inte ut.

Kroppen skriker efter att få prestera, att få utlopp för den där kraften som finns där inne. Ibland känner jag den komma men så försvinner den lika snabbt, och kvar sitter jag, tom, utan ord, utan känslor, utan kraft,

Jag kan acceptera den där tröttheten det är ok, men när jag samtidigt känner den där energin glöda till, för att sedan svalna lika snabbt. Då känns det som att kroppen lurar mig, inger falska förhoppningar. Jag borde ju kunna dess gång nu, men ändå kommer den som en chock varje gång, och jag blir alltid lika ledsen, besviken.

Ångesten kommer som ett brev på posten och jag vill bara sända det i retur.

Om du känner ”för mycket” är det vanligt att människor förminskar dina känslor. Vad de inte vet är att det inte bara känns lite, utan att känslorna ofta tar över hela dig.

Jag lyssnade på Kropp & själs program ”den empatiska människan” här om dagen om fick mig en liten tankeställare. Jag har alltid sett mig själv som väldigt empatiskt, och har ibland haft svårt att förstå att andra inte blir så påverkade som jag. Efter alla år har jag sen insett att det inte är omgivningen som är känslokall utan att det är jag som lever utan filter. Att det liksom är jag som känner för mycket. I programmet uttryckte dom det så bra ”Det är skillnad att känna för andra, än att känna det andra känner”.

Det var nog först där jag insåg skillnaden. Jag har nog alltid trott att jag känner för andra, för det gör jag, också….men desto mer känner jag andra människors känslor i mig. Fast att de inte är mina. I många år har det varit jobbigt för mig och gett mig otroligt mycket ångest. Jag har inte kunnat läsa tidningar, se på tv eller se en påkört djur vid vägkanten.

Jag kunde förut inte sortera bland känslorna, jag kände med allt och alla känslor var lika stora. Jag blev lika ledsen för älgklaven som förlorat sin mamma, som för naturkatastrofer och cancersjuka barn. Allt förvandlades till en stor svart sorg i mig som blev alldeles för tung att bära. Jag blev hela tiden dränerad av mina egna känslor, av att hela tiden känna, och hela tiden känna för mycket.

Det blev lättare att gömma sig, att undvika situationer eller möten du visste kunde bli jobbiga. Kanske struntade man i att fråga hur folk mådde, eller undvek dem du visste inte mådde bra, bara för att du själv inte orkade må dåligt. Det värsta var att andra människor inte förstod mina känslor, de ifrågasatte, förminskade eller skrattade åt det hela. Men varför är du ledsen, det är ju inte ditt problem. Men Jessica det är ju bara en film. Men du har ju bara läst det i tidningen, du känner ju inte ens personen!

Nej men jag behöver inte känna personen, jag kan ändå känna det personen känner! Därför blev det för ett tag lättare undvika alla intryck, för att själv inte bli överbelastad. När empatin blir för stark är det lätt att man ser den som något negativt, att det blir en sida av dig du önskar att du inte hade. Jag har många gånger önskat bort mina känslor, att jag likt andra kunde gå in i ett rum utan att känna att det hängde något i luften. Att jag kunde ignorera människors irritation eller spänningar, men det går inte. Man är känslig för känslor, oavsett vem dem tillhör eller vilken känsla de är. De dras som magneter till dig kropp och sugs in i dig som en svamp. Problemet innan inser jag nu är att jag försökte bli av med dem, eller hindra dem från att komma in och det blev ett krig som jag inte kunde vinna.

Idag känner jag fortfarande likadant men jag tillåter mig att känna, jag försöker inte som tidigare att bli av med känslorna. Blir jag ledsen av dina känslor tillåter jag mig själv att vara det. Jag märkte att det bästa jag kunde göra för mig själv i dessa stunder var att sluta trycka ner mig själv. Att sluta anklaga mig själv för att ta på mig andras känslor eller förklara för mig själv att tyngden inte var min att bära. För det visste jag ju redan.

Idag ser jag min högkänslighet som en gåva istället för en förbannelse. Hemligheten var att inte bara känna och visa empati för andra, utan att också visa det emot sig själv.