Usch de här senaste veckorna har präglats utav trötthet. Jag lägger mig i tid, djupandas och försöker att inte stressa, ändå sitter tröttheten i mig som en klibbig hinna på min hud. Jag jobbar med att acceptera det, att låta mig vila. Har lagt uppsatsen åt sidan och varje gång jag vill skriva något här tappar jag orden och stänger locket på datorn utan att slutföra det jag tänkt. Det är som att bokstäverna försvinner framför mig. Jag vet precis vad jag vill säga men det kommer bara inte ut.
Kroppen skriker efter att få prestera, att få utlopp för den där kraften som finns där inne. Ibland känner jag den komma men så försvinner den lika snabbt, och kvar sitter jag, tom, utan ord, utan känslor, utan kraft,
Jag kan acceptera den där tröttheten det är ok, men när jag samtidigt känner den där energin glöda till, för att sedan svalna lika snabbt. Då känns det som att kroppen lurar mig, inger falska förhoppningar. Jag borde ju kunna dess gång nu, men ändå kommer den som en chock varje gång, och jag blir alltid lika ledsen, besviken.
Ångesten kommer som ett brev på posten och jag vill bara sända det i retur.