Mitt försvar
Jag inser att jag har lättare för att putta bort folk än att låta dem komma nära. Det känns alltid enklare att fly, än att stanna kvar. Jag har lättare för att bli tyst än för att prata, tycker att det är enklare att lyssna än att be om hjälp.
Det finns något så bekvämt i att inte bry sig, i att inte behöva bli rädd för att bli övergiven eller sårad. Jag drar mig hellre undan, än är med. Försvaret sitter inbyggt i mitt skinn, som en dold mur ingen kan ta sig igenom. Jag vänder därför ryggen till och stänger min dörr. För det gör så himla mycket ondare att bli utestängd än instängd.
Rädslan av att bli sårad, sviken är så stor så att den tar över hela mig. Mitt beteende är automatiserad och går knappt att ändra på även om jag försöker. Jag bygger upp en sköld för att skydda mig från att få en kniv i ryggen samtidigt som jag tar kniven och hugger mig själv med ord ingen sagt.
Jag försvarar mig innan olyckan skett för det är så jag brukar göra. Jag försöker alltid att sätta punkt fast att historian inte är slut. Jag vänder bort blicken, undviker att möta ögon som ser igenom mig. Blundar och hoppas att ingen kommer nära, fast att det är det enda jag vill.
Att leva hudlös innebär att jag inte har något annat försvar, än att mota bort människor, även de jag vill ha kvar <3