Flickan & ensamheten
Flickan & ensamheten
Det börjar tidigt, redan när man är barn. Det där tillfället där du väljer att dra dig undan istället för att vara med. Det kommer med tiden förvandlas till det enklaste sättet, den enda lösningen. Egentligen vill du inget hellre än att tillhöra gruppen. Och kanske handlar det inte om att du inte får vara med, utan mer om att du inte vågar vara med.
Skitsnack och hånfulla skratt skrämmer dig, blickar du inte kan förstå. Det känns som en enkel lösning…då, tidigt i livet, att inte vara med. Vad du inte vet är att du kommer bära med dig det för alltid. Att ditt undvikandebeteende inte bara drabbar vänskapsrelationer utan alla relationer.
Rädd att såra och bli sårad.
Rädd att lämna och bli lämnad.
Rädd för att se och bli sedd.
Närhet skrämmer dig och kommer alltid att göra. Jag vill så gärna ta dig i din hand och följa dig fram. Stanna vid din sida tills tryggheter inträder och du leker av dig själv. Jag önskar att jag hade kunnat berätta för dig att det aldrig handlade om de andra utan att det hela tiden handlade om dig själv, det du var rädd för var inget annat än dina egna tankar. Det var aldrig någon som satte dig utanför, tvärtom. Du hade alltid en flock runt dig du försökte ta avstånd från. För du kände dig obekväm i det eget skinn, kändes som att du aldrig hittade hem.
Du drömde om en trygghet som inte fanns. Hoppades att du skulle hitta den i någon annan när det var i dig själv du skulle ha letat. Allt börrjar och slutar där, i dina egna tankar. Demonerna som förföljde dig var dina egna och inget som var utsänt av andra även om du ville tro det. Inte konstigt att du kände dig jagad.
Lilla flicka, vad jag önskar att jag hade kunnat ta din hand och visa dig framtiden, att jag hade kunnat trösta dig med orden det kommer bli bra. Du stängde tidigt dörren och valde att ingen släppa in. Med lås och bok kastade du nyckeln och stod ensam kvar. Nu är det du som är inlåst. Tittar ut på de lyckliga barnen som leker tillsammans, drömmer om att få vara med. Du trodde att dörren skulle skydda dig när det är ensamheten som skadar dig. Du blev inlåst med den.
Rädslan kommer inte att minska för att du växer. Den kommer att växa med dig, fylla hela din kropp, fast att du intalar dig motsatsen. Ensamheten gör dig ihålig, vilket inte syns utanpå det skrattade skalet. Lilla flicka.
En dag kommer personen som räddar dig, tryggheten du väntat på, hjälten på en vit häst. Hen kommer att kika in genom nyckelhålet och fråga om du vill komma ut och leka. Du svara nej men menar ja. Personen kommer att sitta kvar utanför din dörr och tala genom din vägg. Ni kommer att skratta tillsammans och det kommer att göra ont. Du kommer att bli kär i närheten vilket får dig att fly längst in i rummet fast att det enda du egentligen vill är att öppna din dörr. Du vill skrika GÅ samtidigt som du inget hellre vill än att personen stannar kvar.
Lilla flicka.
En dag kommer du att öppna dörren på glänt, långsamt, för att smygtitta på ljuset, känna hur det känns mot din hud. Du kommer att smygtitta på din räddares ansikte utan att möta hens blick.
Lilla flicka.
Även om du aldrig vågar gå ut kommer du någon genom din dörr att släppa in. Du kommer hålla dörren öppen, beredd på att personen när som helst kan gå, lämna dig lika ensam som du var innan hen kom. Jag skulle så gärna vilja dra tiden tillbaka, lyfta bort den där dörren och låta människor komma och gå. Om du redan från början hade lärt dig att öppna ditt hjärta för flera hade ensamheten aldrig påverkat dig så.
Känslan i bröstet ljuger aldrig. Man låter mer eller mindre bara bli att lyssna. Jag känner mig fladdrig, ogrundad. Har svårt att hitta fokus, i vardagen, i mig själv. Känner mig vilsen utan anledning. Fast att jag vet att jag hamnat rätt. Någonting gör ont. Hittar bara inte vart skon klämmer. Tankarna är splittrade fast att jag limmat ihop dem med klister. Det är som att jag klibbats fast med dem och inte kan ta mig loss. Jag vet att jag behöver sitta still, lyssna, följa mina andetag. Men istället vill jag springa snabbt, hoppa över allt som vill ta min energi. Jag blir uppäten av ett osynligt monster. Kan inte freda mig hur mycket jag än försöker. Jag säger att allt är bra. Jag vet att allt ÄR BRA. Men känslan i bröstet ljuger aldrig, vi talar bara inte samma språk.
Helgen har varit lugn som vanligt. Det är återhämtningstid för mig och jag vill ofta göra så lite som möjligt. Lugna promenader, läsa bloggar och böcker och ha tid för vänner och familj. Japp då är helgen fylld, inget mer behövs.
När mannen slog sig ner i soffan igår berättade jag för honom att inbetalningen till min utbildning nu är betalad -nu finns ingen återvändo. Det måste vi fira säger han och hämtar en flaska bubbel. Jag försöker säga emot, gillar ju inte ens bubbel men huxflux var glasen fyllda.
Jag försökte skjuta undan min tråkiga sida och sköljde snällt halsen med denna glittriga dryck. Sen tillbringade vi en stund i soffan med varsitt glas i handen och det slog mig att man firar livet alldeles för sällan. Jag tycker också att det är svårt att vet hur man ska fira. Är man en person som jag som varken vill ha i sig socker eller alkohol vad gör man då? Är också alldeles för trött för att bjuda in människor på något form av kalas. Men jag vill bli bättre på det, att fira. Både i stort och smått. 
Det får bli ett mål för framtiden. Att fira oftare, ställa sig upp och dansa fuldansen, ropa JAAAA eller bara le riktigt störande stort. Skål då!
Bästa dagen på hela veckan är alltid fredag eftermiddag/kväll. Kanske för att det är enda dagen på hela veckan jag tillåter mig själv att slappna av. Någonting i mig säger att allt annat kan vänta och det mest magiska med det hela är att jag för engångsskull lyssnar. Jag drar på mig mysbyxorna, lägger undan den där förbannade piskan och tillåter mig själv att sitta i soffan. I bästa fall tillåter jag även mig själv att äta något gott utan kvävande skuldkänslor efteråt. Underbart!
Det känns verkligen som jag är på rätt väg i livet nu. Jag har varit så fylld av glädje och iver det senaste så när ångesten slog till idag blev jag uppriktigt förvånad.
Men kanske är det som är problemet. ”Du är för lycklig nu din jävel” säger ångesten och sprider sin skit i mitt blodomlopp. Så fort världen öppnar sina armar för mig och ena mungipan börjar sträcka sig upp, japp då är den där för att skydda mig och skrika stopp. Den varnar mig tyst ”våga inte vara lycklig, du vet väl vad som händer sen? Bättre att aldrig känna den underbara känslan än att förlora den igen, igen och igen”.
