Månadsarkiv: oktober 2018


Flickan & ensamheten

Flickan & ensamheten

Flickan & ensamheten

Det börjar tidigt, redan när man är barn. Det där tillfället där du väljer att dra dig undan istället för att vara med. Det kommer med tiden förvandlas till det enklaste sättet, den enda lösningen. Egentligen vill du inget hellre än att tillhöra gruppen. Och kanske handlar det inte om att du inte får vara med, utan mer om att du inte vågar vara med.

Skitsnack och hånfulla skratt skrämmer dig, blickar du inte kan förstå. Det känns som en enkel lösning…då, tidigt i livet, att inte vara med. Vad du inte vet är att du kommer bära med dig det för alltid. Att ditt undvikandebeteende inte bara drabbar vänskapsrelationer utan alla relationer.

Rädd att såra och bli sårad.

Rädd att lämna och bli lämnad.

Rädd för att se och bli sedd.

Närhet skrämmer dig och kommer alltid att göra. Jag vill så gärna ta dig i din hand och följa dig fram. Stanna vid din sida tills tryggheter inträder och du leker av dig själv. Jag önskar att jag hade kunnat berätta för dig att det aldrig handlade om de andra utan att det hela tiden handlade om dig själv, det du var rädd för var inget annat än dina egna tankar. Det var aldrig någon som satte dig utanför, tvärtom. Du hade alltid en flock runt dig du försökte ta avstånd från. För du kände dig obekväm i det eget skinn, kändes som att du aldrig hittade hem.

Du drömde om en trygghet som inte fanns. Hoppades att du skulle hitta den i någon annan när det var i dig själv du skulle ha letat. Allt börrjar och slutar där, i dina egna tankar. Demonerna som förföljde dig var dina egna och inget som var utsänt av andra även om du ville tro det. Inte konstigt att du kände dig jagad.

Lilla flicka, vad jag önskar att jag hade kunnat ta din hand och visa dig framtiden, att jag hade kunnat trösta dig med orden det kommer bli bra. Du stängde tidigt dörren och valde att ingen släppa in. Med lås och bok kastade du nyckeln och stod ensam kvar. Nu är det du som är inlåst. Tittar ut på de lyckliga barnen som leker tillsammans, drömmer om att få vara med. Du trodde att dörren skulle skydda dig när det är ensamheten som skadar dig. Du blev inlåst med den.

Rädslan kommer inte att minska för att du växer. Den kommer att växa med dig, fylla hela din kropp, fast att du intalar dig motsatsen. Ensamheten gör dig ihålig, vilket inte syns utanpå det skrattade skalet. Lilla flicka.

En dag kommer personen som räddar dig, tryggheten du väntat på, hjälten på en vit häst. Hen kommer att kika in genom nyckelhålet och fråga om du vill komma ut och leka. Du svara nej men menar ja. Personen kommer att sitta kvar utanför din dörr  och tala genom din vägg. Ni kommer att skratta tillsammans och det kommer att göra ont. Du kommer att bli kär i närheten vilket får dig att fly längst in i rummet fast att det enda du egentligen vill är att öppna din dörr. Du vill skrika samtidigt som du inget hellre vill än att personen stannar kvar.

Lilla flicka.

En dag kommer du att öppna dörren på glänt, långsamt, för att smygtitta på ljuset, känna hur det känns mot din hud. Du kommer att smygtitta på din räddares ansikte utan att möta hens blick.

Lilla flicka.

Även om du aldrig vågar gå ut kommer du någon genom din dörr att släppa in. Du kommer hålla dörren öppen, beredd på att personen när som helst kan gå, lämna dig lika ensam som du var innan hen kom. Jag skulle så gärna vilja dra tiden tillbaka, lyfta bort den där dörren och låta människor komma och gå. Om du redan från början hade lärt dig att öppna ditt hjärta för flera hade ensamheten aldrig påverkat dig så.


Känslan i bröstet

Känslan i bröstet ljuger aldrig. Man låter mer eller mindre bara bli att lyssna. Jag känner mig fladdrig, ogrundad. Har svårt att hitta fokus, i vardagen, i mig själv. Känner mig vilsen utan anledning. Fast att jag vet att jag hamnat rätt. Någonting gör ont. Hittar bara inte vart skon klämmer. Tankarna är splittrade fast att jag limmat ihop dem med klister. Det är som att jag klibbats fast med dem och inte kan ta mig loss. Jag vet att jag behöver sitta still, lyssna, följa mina andetag. Men istället vill jag springa snabbt, hoppa över allt som vill ta min energi. Jag blir uppäten av ett osynligt monster. Kan inte freda mig hur mycket jag än försöker. Jag säger att allt är bra. Jag vet att allt ÄR BRA. Men känslan i bröstet ljuger aldrig, vi talar bara inte samma språk.


Första gången listan

1. Ditt första jobb?

Personlig assistent. Vantrivdes så mycket så att det gjorde ont i kroppen. Kändes nästan som jag skulle kräkas varje dag. Jag kan verkligen inte vantrivas på ett jobb utan att bli sjuk. Som tur var var det en otroligt kort period av mitt liv, några månader, eller var det kanske bara veckor, vilket jag tror var en himla tur. Hade jag stannat där hade jag absolut gått sönder.

2. Första personen du skrev ett SMS till idag?

Har inte skickat några sms än.

3. Din första tanke i morse?

Funderade på om jag skulle ha ihjäl min man eftersom jag drömt att han var otrogen. Insåg som tur var ganska snabbt att det var en dröm, men ändå. Så ja, ett planerat mord var typ första tanken.

4. Vad hette din första lärare?

Bodil tror jag men vet inte…

5. Vart någonstans flög du första gången?

Paris… eller ja, jag mellan landade i Danmark först men var på väg till Paris i alla fall.

6. Din första sleep over?

Jösses, kan jag omöjligtvis minnas.

7. Den första personen du pratade med idag?

Min dotter. Vi är alltid först uppe. Hej, kram och puss liksom.

8. Första brutna benet?

Har aldrig brutit ett ben.

9. Första piercingen?

Naveln, eller var det kanske tungan. Minns ej, om inte öronen räknas då så klart.

10. Första tatueringen?

Min dotters namn.


Vilka saker i ditt liv betyder inte längre något för dig? 1 kommentar

Skrivtekniker

Skrivövning

Varje tisdag bjuder jag dig på en skrivövning. Tanken är att du ska skriva utan att reflektera. Skriv med hjärtat i stället för hjärnan. Skriv det första som dyker upp. Det som finns i ditt hjärta, det som finns i dina tankar. När du skrivit klart tittar du på texten. Vad vill den säga dig?


Stäng ögonen. Ta ett djupt andetag och andas ut. Andas in igen och känn efter hur det känns i din kropp. Andas in, andas ut. Vad finns i dina tankar just nu? Fortsätt att lyssna på din kropp, andas in, andas ut. 

Vilka saker i ditt liv betyder inte längre något för dig, kanske håller du kvar saker av ren vana, vad behöver jag rensa ut?

Utan att tänka en längre stund på ovanstående fråga, bara skriv. Låt svaret komma till dig.


Att leda en skrivgrupp

Att leda en skrivgrupp

Att leda en skrivgrupp

Jag fick en förfrågan i min mailkorg om jag kunde ge lite tips och råd vad gäller att vara cirkelledare för en skrivgrupp. Eftersom jag får många frågor som liknar varandra besvarar jag dem därför här så att fler kan ta det av svaret. Så här kommer mina tips när det gäller att vara cirkelledare för en grupp där man skriver terapeutiskt, (men tipsen kan självklart användas i grupper som arbetar med andra ämnen).

  • Lyssna med respekt -det är enkelt att tas förgivet men det är något jag ändå alltid nämner att vi skall visa stor respekt för varandra och att det aldrig får förekomma något dömande. Om någon berättar något känsligt och får höra en suck eller fnysning så kan det göra väldigt ont. Oavsett vad man tycker eller tänker så är det inte ett forum att diskutera det i en skrivgrupp. Så jag brukar alltid ha det som en första punkt, behandla varandra och lyssna med respekt.
  • Ge inte varandra tips eller råd -när det gäller att hålla en studiecirkel i skrivandet så gäller det att påpeka att det är skrivandet som står i fokus. Det är lätt att någon vill läsa sin text (vilket självklart kan vara ok) eller berätta om sitt liv, men att personens känslor eller erfarenhet tar över. Jag brukar försöka vara tydligt med att det inte är en terapistund där vi ger varandra tips och råd, utan vi lär oss om skrivande och det är det som ska vara i fokus. Det är självklart ok att prata med varandra och ge varandra råd när det kommer till skrivande men inte till personliga problem.
  • Be om lov innan du berättar någon om dig själv som kan påverka någon annan -det är ofta att personer varit med om trauman och vill prata om det. Kanske genom att berätta det eller genom att läsa sin text. Men man måste alltid fråga gruppen först, för det vi hör kan påverka oss. Är gruppen beredd att ta emot din historia? Det kan göra otroligt ont för någon att lyssna på din upplevelse om den har varit med om något liknande själv men inte bearbetat det. Se be om lov först.
  • Låt inte eleverna sitta för tätt -när det gäller att ha skrivkurser så ska eleverna inte sitta för tätt. Det hämmar skrivandet och det får en att vilja titta över till sin granne. Ingen skall kunna se vad du skriver, det är först då skrivandet känns tryggt.
  • Ge tid till skrivandet -låt övningarna ta 10-20 minuter. Det kommer kännas som lång tid i början för någon som inte är van att skriva, men man behöver tiden för att komma igång och för att komma in på djupet.
  • Man kan inte göra fel -när det gäller terapeutisk skrivande kan man inte göra fel och det är viktigt att påpeka det för det är lätt att det ”låser sig” när man tror att man inte har gjort rätt. Man ska följa den tanken eller känsla man får även om det inte är exakt det övningen man säger. Det som kommer till dig är det DU behöver göra. Terapeutiskt skrivande handlar och att lita och lyssna på sig själv.
  • Flip out rule -man ska vara beredd på att folk kan bli ledsna. Det är känslosammare än vad man tror att komma nära sig själv. Jag har inte haft en enda workshop där ingen blivit känslosam eller börjat gråta och det är viktigt att veta så att du som ledare är beredd att ta emot det. Det är också viktigt att säga det till eleverna, att det är vanligt att bli ledsen och att det är ok. Men om en elev känner att den här övningen gör ont, det här vill jag inte skriva. Då ska personen inte heller göra det…i alla fall inte just nu. Pennebaker kallade det för ”flip-out-rule” känner du att du är på väg att flippa ur avbryt då övningen.

Jag skulle kunna prata hur mycket som helt om det här men hoppas att du som frågade känner att några av dessa tips är hjälpsamma och hoppas även att det kan finnas något att hämta ur detta för er andra också. Lycka nu till med din skrivgrupp!


Att fira

Helgen har varit lugn som vanligt. Det är återhämtningstid för mig och jag vill ofta göra så lite som möjligt. Lugna promenader, läsa bloggar och böcker och ha tid för vänner och familj. Japp då är helgen fylld, inget mer behövs.När mannen slog sig ner i soffan igår berättade jag för honom att inbetalningen till min utbildning nu är betalad -nu finns ingen återvändo. Det måste vi fira säger han och hämtar en flaska bubbel. Jag försöker säga emot, gillar ju inte ens bubbel men huxflux var glasen fyllda.Jag försökte skjuta undan min tråkiga sida och sköljde snällt halsen med denna glittriga dryck. Sen tillbringade vi en stund i soffan med varsitt glas i handen och det slog mig att man firar livet alldeles för sällan. Jag tycker också att det är svårt att vet hur man ska fira. Är man en person som jag som varken vill ha i sig socker eller alkohol vad gör man då? Är också alldeles för trött för att bjuda in människor på något form av kalas. Men jag vill bli bättre på det, att fira. Både i stort och smått. Det får bli ett mål för framtiden. Att fira oftare, ställa sig upp och dansa fuldansen, ropa JAAAA eller bara le riktigt störande stort. Skål då!


Ångesten & jag

Bästa dagen på hela veckan är alltid fredag eftermiddag/kväll. Kanske för att det är enda dagen på hela veckan jag tillåter mig själv att slappna av. Någonting i mig säger att allt annat kan vänta och det mest magiska med det hela är att jag för engångsskull lyssnar. Jag drar på mig mysbyxorna, lägger undan den där förbannade piskan och tillåter mig själv att sitta i soffan. I bästa fall tillåter jag även mig själv att äta något gott utan kvävande skuldkänslor efteråt. Underbart!Det känns verkligen som jag är på rätt väg i livet nu. Jag har varit så fylld av glädje och iver det senaste så när ångesten slog till idag blev jag uppriktigt förvånad.

Först försökte jag klura ut anledningen till att den var där, vad har jag gjort för fel, kände jag mig stressad, ledsen eller rädd? Behöver jag backa ett steg eller två? Men när jag inte kunde hitta en tydlig anledning hälsade jag den välkommen och lät den bara vara och nu känns det redan bättre. Jag är otroligt lyhörd för min psykiska hälsa och vill ha rutiner och kontroll för att minska ångest och stora svackor. Men en del av att leva med ångestsjukdom är att få ångest ändå… det är ju liksom det som är grejen. Att det inte finns en tydlig orsak eller anledning till yrsel i kroppen och tryck över bröstet.

För helt ärligt var det länge sedan jag kände mig så lycklig som nu. Det är som att dimman skringrat sig på stigen jag går och plötsligt ser jag vägen klart. Osynliga problem har lösts upp och jag känner mig inte heller lika ensam. Men kanske är det som är problemet. ”Du är för lycklig nu din jävel” säger ångesten och sprider sin skit i mitt blodomlopp. Så fort världen öppnar sina armar för mig och ena mungipan börjar sträcka sig upp, japp då är den där för att skydda mig och skrika stopp. Den varnar mig tyst ”våga inte vara lycklig, du vet väl vad som händer sen? Bättre att aldrig känna den underbara känslan än att förlora den igen, igen och igen”.


Att finna skrivtid

Att finna skrivtid

Att finna skrivtid

Det vanligaste problemet jag stöter på från andra oavsett om du skriver terapeutiskt eller om du skriver en bok är att finna skrivtid. Jag har inte tid, är de flestas svar på varför de inte skriver som de önskar. Jag tänker att de finns flera problem bakom den här ursäkten men framförallt prioritering och motivation.

Skaffa dig motivation!

Varför vill du skriva? Har du inget bra svar på den frågan förstår jag varför du inte skriver! Bara för att jag vill träna betyder det inte att jag gör det. Det finns mycket vi vill här i livet, men vi gör förmodligen inte ens hälften av det. För vissa ligger inte problemet i tiden även om man säger det. För om du är motiverad, eller måste något så tar du dig tid, eller hur?

Det första jag skulle göra om jag verkligen vill skriva är att djupdyka i mitt varför. Detta för att stärka min motivation så att jag kommer att prioritera skrivandet. Varför är den här boken viktigt att skriva för dig? Vad kommer att vara förändringen när du är klar? Varför är terapeutiskt skrivande viktigt för dig? Hur kommer du må när du hittat ett regelbundet skrivande?

Ställ dig själv frågorna du behöver ha svar på. Är skrivandet viktigt på riktigt? Bra då går vi vidare.

Prioritera!

Tid är ofta en prioriteringsfråga. Alla har lika mycket tid eller hur? Och när det kommer till skrivandet så behöver det inte ens ta tid. Det är därför just tid, är en sådan himla dålig ursäkt. För att skriva terapeutiskt kan ta 1-5 minuter. Det behöver inte ta mer tid, och den tiden är jag helt säker på att du har. Att du inte hittar lusten eller motivationen till det, ja det är en helt annan sak. Det samma gäller med bokskrivande. Vi ser ofta bilden framför oss att vi ska ha en heldag, eller sitta i någon timme osv. Men vet du vad? Några meningar varje dag kommer också att leda till en bok! Jo det är sant! Det är klart att det tar längre tid men inte lika lång tid som om du inte skriver alls. Några meningar om dagen kanske blir en helsida i veckan. En helsida i veckan blir 52 sidor på ett år. Inte så illa eller hur? En sida om dagen blir 365 sidor på ett år. Är du med? Du kan dela upp det i små arbetsportioner. Du måste inte ha massor av tid!

Ta dig tid!

Om du ändå står kvar vid att du inte har tid (skulle jag säga att du ljuger) men ok. Jag skulle säga att det isåfall inte är så viktigt för dig så skaffa dig istället ett annat intresse. Men om jag ska hjälpa sig att hitta tid kan jag tipsa dig om hur jag gjort under det perioder jag haft som minst tid.

  • Skriv under tiden du åker tåg eller buss (kom ihåg 10 minuter om dagen leder också till en bok) eller är perfekt reflektionstid.
  • Skär ner tid från tv:n.
  • Gå upp tidigare på morgonen och skriv.
  • Skapa en vana eller struktur. Ställ en klocka eller skapa ett schema där du alltid skriver oavsett motivation.
  • Skriv på lunchrasten.
  • Skriv 5 minuter i bilen vid hämtning och lämning vid dagis.
  • Ta några semesterdagar och åk bort och skriv
  • eller åk hemifrån en eftermiddag/kväll och sätt dig på ett café eller ett bibliotek och skriv
  • plock bort ett annat intresse (tillfälligt) för att få tid till att skriva
  • be om hjälp, kanske kan du få barnvakt en liten stund så att du kan skriva eller be sambon ta över en av dina hushållsuppgifter tillfälligt för att du ska vinna tid under en period?

Nej men jag orkar faktiskt inte

Jasså nu har vi bytt ursäkt? 😉 Nej, det kanske inte är rätt period i ditt liv just nu. Skit i det då. Bara för att du inte skriver terapeutiskt/ eller på din bok just nu, betyder det inte att du inte kommer att göra det i framtiden. Kanske är det mycket just nu. Sätt gärna ett datum längre fram eller ha en tanke när det ska hända så att det inte stannar vid en dröm. Men jag håller med dig, bara för att vi vill någonting betyder det inte att vi måste göra det just nu. Vissa saker kanske faktiskt blir bättre av att vänta…

Så vad tänker du nu? Kan du hitta tid?


Ord som bara kommer…

Följande text är skriven för fyra år sedan men inte publicerad förrän idag. Hittade den bland mina 200 opublicerade blogginlägg. [wp-svg-icons icon=”shocked” wrap=”i”] Jag antar att det var ord som bara kom, och jag är glad för att jag inte längre kan känna igen mig i dem. Texten är för mig ett tydligt bevis på hur vårt mående förändras. Hur man efter ett mörker kan hitta ljus igen. Jag väljer att publicera texten fast att jag inte längre kan förstå att det är jag som skrivit den. Men jag vet att många kan känna igen sig och jag vill visa hur livet kan vända. Trots att texten är ”mörk” vill jag med den säga att det finns hopp, att den känslan du bär idag, inte alltid behöver finnas kvar i  morgon.


Ord som bara kommer

Jag är ledsen över att jag inte är den person jag vill vara, ledsen över att ångesten har tagit över delar av mitt liv. Jag är ledsen för att jag stänger in mig, för att jag inte orkar vara social. Ledsen över att jag inte kan leva obekymrat, över mitt ständiga behov av kontroll, scheman och struktur.

Jag är ledsen över att oron har drabbat mig, byggt bo i min kropp, och för att alla runt omkring mig blir mer eller mindre lidande. Ledsen över att du ska behöva komma i närheten av min smärta, min sorg. Jag är ledsen över att det drabbar dig…ledsen över att det bor i mig.

Jag är ledsen över alla tankar jag inte kan styra, ledsen över att inte ha kontroll… hur mycket jag än försöker. Ledsen över att finnas till, över att vara i vägen för din framtid.

Jag är ledsen över att jag har så himla ont, och över maktlösheten du bär på över att inte kunna lyfta tyngden från mina axlar, inte kunna lösa mina problem. Ledsen över att du inte kan hela mig, ledsen att du skall behöva se sprickorna i mitt skal.

Jag är ledsen över att du inte kan hjälpa mig, skydda mig, att inget du säger kan göra det bra. Ledsen över att jag inte kan bli den du vill att jag ska vara, ledsen över att inte orka vara den jag är.

Jag håller dig på avstånd och har alltid gjort, så att du inte skall syna mina sömmar, se vad som sipprar ur mina sprickor. Du blundar och tar avstånd för att skydda dig själv, för att du inte vill se, komma nära kriget på min insida.

Jag är ledsen av att du känner dig träffad, drabbad, av smärtan som bor i mig. Rädd att mina problem en vacker dag kväver dig. Ledsen för att du tar på dig något som är mitt att bära, rädd för att skrämma alla som står mig nära. Jag försöker hålla sanningen i från dig, så att den enda den drabbar är mig. Jag är arg för att du tror att jag har något val, rädd för att du tränger igenom mitt skal. Arg för att du inte kan förstå, rädd att det kan få dig att gå. Jag blir ledsen, arg för att du inte ens försöker att se min verklighet, komma in. Jag blir rädd för att jag inte ska orkar leva i din….


Den jäveln måste dö!

Den jäveln måste dö!

Mig äger ingen!

Jag ska öva mig på att vara värdelös, att inte göra något vettigt på en hel dag. Nej, jag menar inte att man är värdelös om man inte gör något på en hel dag, men det är vad mina tankar säger till mig när JAG inte gör något. Att jag är värdelös, eller jag vet inte om det är det dem säger nu när jag tänker efter, men det är i alla fall så det känns.

Jag tror inte ni förstår hur svårt det är att INTE lägga i en tvätt, ta disken eller svara på ett mail oavsett hur trött man är eller om man ligger med bultande huvud och feber. Under min senaste förkylning slogs jag mer med mina tankar än mot själva förkylningen. För en förkylning kan jag acceptera, den går över. Men det där livsfarliga ordet vila är aldrig så vilsamt som det låter. I alla fall inte om jag inte får göra något bra först. Jag kan vila…om jag får prestera innan vilandet.

Alltså jag vet inte vad det är. ADHD, prestationsprinsessa, taskig självkänsla, kalla det vad du vill men det jäveln måste dö!

I snart 39 år har den där jäveln piskat mig. Skriver jag en lista eller sätter ett mål måste jag alltid göra lite mer än vad jag förväntar mig av mig själv. Bara en sak till… och så en sak till, annars är jag värdelös. Det är aldrig någon annans press eller krav, nej jag har inga svårigheter i att säga nej…förutom till mig själv. Det räcker inte att stryka allt på listan eller att nå mitt mål, nej jag måste allt kämpa lite mer än så.

Om jag skulle ge mig själv ett kommando skulle det vara ordet NEJ. Problemet är att jag är en olydig jävel också och hade förmodligen inte lyssnat. Jag kan varken gå i koppel eller leva i hundgård. Allt som begränsar mig får mig att slå bakut och rymma. Mig äger ingen, ropar en del av mig och trotsigt springer sin väg. Medan den andra springer med håven bakom, gillrar fällor och tänker att den där jäveln måste bara fångas in, krossas och dö.