Känslan i bröstet
Känslan i bröstet ljuger aldrig. Man låter mer eller mindre bara bli att lyssna. Jag känner mig fladdrig, ogrundad. Har svårt att hitta fokus, i vardagen, i mig själv. Känner mig vilsen utan anledning. Fast att jag vet att jag hamnat rätt. Någonting gör ont. Hittar bara inte vart skon klämmer. Tankarna är splittrade fast att jag limmat ihop dem med klister. Det är som att jag klibbats fast med dem och inte kan ta mig loss. Jag vet att jag behöver sitta still, lyssna, följa mina andetag. Men istället vill jag springa snabbt, hoppa över allt som vill ta min energi. Jag blir uppäten av ett osynligt monster. Kan inte freda mig hur mycket jag än försöker. Jag säger att allt är bra. Jag vet att allt ÄR BRA. Men känslan i bröstet ljuger aldrig, vi talar bara inte samma språk.