Bästa dagen på hela veckan är alltid fredag eftermiddag/kväll. Kanske för att det är enda dagen på hela veckan jag tillåter mig själv att slappna av. Någonting i mig säger att allt annat kan vänta och det mest magiska med det hela är att jag för engångsskull lyssnar. Jag drar på mig mysbyxorna, lägger undan den där förbannade piskan och tillåter mig själv att sitta i soffan. I bästa fall tillåter jag även mig själv att äta något gott utan kvävande skuldkänslor efteråt. Underbart!
Det känns verkligen som jag är på rätt väg i livet nu. Jag har varit så fylld av glädje och iver det senaste så när ångesten slog till idag blev jag uppriktigt förvånad.
Först försökte jag klura ut anledningen till att den var där, vad har jag gjort för fel, kände jag mig stressad, ledsen eller rädd? Behöver jag backa ett steg eller två? Men när jag inte kunde hitta en tydlig anledning hälsade jag den välkommen och lät den bara vara och nu känns det redan bättre. Jag är otroligt lyhörd för min psykiska hälsa och vill ha rutiner och kontroll för att minska ångest och stora svackor. Men en del av att leva med ångestsjukdom är att få ångest ändå… det är ju liksom det som är grejen. Att det inte finns en tydlig orsak eller anledning till yrsel i kroppen och tryck över bröstet.
För helt ärligt var det länge sedan jag kände mig så lycklig som nu. Det är som att dimman skringrat sig på stigen jag går och plötsligt ser jag vägen klart. Osynliga problem har lösts upp och jag känner mig inte heller lika ensam. 
Men kanske är det som är problemet. ”Du är för lycklig nu din jävel” säger ångesten och sprider sin skit i mitt blodomlopp. Så fort världen öppnar sina armar för mig och ena mungipan börjar sträcka sig upp, japp då är den där för att skydda mig och skrika stopp. Den varnar mig tyst ”våga inte vara lycklig, du vet väl vad som händer sen? Bättre att aldrig känna den underbara känslan än att förlora den igen, igen och igen”.