Den jäveln måste dö!
Mig äger ingen!
Jag ska öva mig på att vara värdelös, att inte göra något vettigt på en hel dag. Nej, jag menar inte att man är värdelös om man inte gör något på en hel dag, men det är vad mina tankar säger till mig när JAG inte gör något. Att jag är värdelös, eller jag vet inte om det är det dem säger nu när jag tänker efter, men det är i alla fall så det känns.
Jag tror inte ni förstår hur svårt det är att INTE lägga i en tvätt, ta disken eller svara på ett mail oavsett hur trött man är eller om man ligger med bultande huvud och feber. Under min senaste förkylning slogs jag mer med mina tankar än mot själva förkylningen. För en förkylning kan jag acceptera, den går över. Men det där livsfarliga ordet vila är aldrig så vilsamt som det låter. I alla fall inte om jag inte får göra något bra först. Jag kan vila…om jag får prestera innan vilandet.
Alltså jag vet inte vad det är. ADHD, prestationsprinsessa, taskig självkänsla, kalla det vad du vill men det jäveln måste dö!
I snart 39 år har den där jäveln piskat mig. Skriver jag en lista eller sätter ett mål måste jag alltid göra lite mer än vad jag förväntar mig av mig själv. Bara en sak till… och så en sak till, annars är jag värdelös. Det är aldrig någon annans press eller krav, nej jag har inga svårigheter i att säga nej…förutom till mig själv. Det räcker inte att stryka allt på listan eller att nå mitt mål, nej jag måste allt kämpa lite mer än så.
Om jag skulle ge mig själv ett kommando skulle det vara ordet NEJ. Problemet är att jag är en olydig jävel också och hade förmodligen inte lyssnat. Jag kan varken gå i koppel eller leva i hundgård. Allt som begränsar mig får mig att slå bakut och rymma. Mig äger ingen, ropar en del av mig och trotsigt springer sin väg. Medan den andra springer med håven bakom, gillrar fällor och tänker att den där jäveln måste bara fångas in, krossas och dö.