Att acceptera sin diagnos
Det tog lång tid för mig att acceptera min diagnos. Kanske har jag inte gjort det än. Inte för att jag inte ser mina problem, utan mer för att de inte verkar lika stora som andras. Att jag inte lika ofta snubblar över dem i min vardag.
Jag kan se hur andra kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan medan jag simmar ryggsim bredvid. Kanske är inte det hela sanningen men likväl så det känns. Som att min diagnos skrivs med små bokstäver när andra använder versaler.
Jag förstod liksom aldrig hur jag kunde fylla kvoten, hur de kunde genomskåda mig, se mina problem som för så många andra är osynliga, och som jag har hittat strategier för att dölja.
Först blev jag arg. Sade att de hade fel. Jag försökte peka på allting jag lyckats med, visa upp min bästa sida. Sedan blev jag ledsen. Mitt liv som jag under flera år byggt upp föll som ett korthus framför mina ögon, och jag hade nu ingen som kunde hjälpa mig att sortera upp kortleken.
Mina svårigheter har funnits med mig så länge att jag inte längre upplever dem som svårigheter, utan mer som en del av mig. En del av mig som jag inte ville sätta bokstäver på, som jag inte ville se som ett problem. Det är liksom först man accepterar sina svårigheter som de blir verkliga.
Kanske därför jag höll dem ifrån mig extra länge. Som att riva läkarintyget skulle få bokstäverna att försvinna. Jag sög i mig all kunskap. Delade med mig av den, men inkorporerat den inte i mig själv. Ibland känns det overkligt. Jag vill bara skaka av mig vetskapen och låtsas att allt är som vanligt igen, fantisera om ett liv som i framtiden kommer att bli bra. Där ångest inte finns och depression inte är ett faktum.
Det tog långt tid för mig att acceptera min verklighet. Kanske har jag inte gjort det än….
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Jag är nästan tvärtom. Det var jätteskönt att äntligen få diagnosen adhd på papper, att jo, det är mig det är fel på, det spelar ingen roll hur duktig jag är och hur bra jag lyckats – det har nästan alltid kostat mer än det smakat.
Fast… samtidigt känner jag igen mig i besvikelsen över att det är så här det är, oavsett vad jag vill. Visst kan jag anpassa livet ytterligare, och hoppas att adhd-medicinerna hjälper, och visst lär det bli lättare att bromsa innan jag ränner in i väggen i framtiden nu när jag vet mer. Men det innebär ju också att hoppet om att ”det blir bättre bara jag blir klar med XX” försvinner, och att man måste anpassa sig till rådande förutsättningar. Det är rätt tungt.
Ja precis, det är nog känslan av att man tappar det där hoppet som blir tungt. Jag vet att många blir lättade och glad när de får sin diagnos. För mig kommer den där lättnaden flera år efteråt. Äntligen förstår jag liksom. Men sorgen är nog större än den där känslan och tar över det ändå.
❤❤❤ känner igen mig så. Tårar rinner drån mina kinder. Jag får bara viska ut mina bokstäver, jag kan också simma.
❤