Dagsarkiv: 15 januari, 2019

Att så ett frö

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Att så ett frö

Att så ett frö

Jag har tänkt mycket på det där du sa, säger hen och tittar på mig allvarligt. (What!! Vad fan har jag sagt, tänker jag och hjärnan går på högvarv).

Jag som tänkte ha ett snabbt möte, förväntade mig att hen ville ha det samma, men vad vet egentligen jag?

Hen sätter sig ner bekvämt i stolen, som att hen väntar på att jag ska köra igång.

Jag ska byta tjänst så du kommer få träffa en annan handläggare istället för mig, säger jag.

Jag förväntade mig någonstans en lättnad, men kanske var den känslan bara min.

Nej men det är inga problem, jag uppskattar att prata med dig. Jag kommer dit du är.

Det var inte orden jag förväntade mig att höra, men, vad vet egentligen jag?

Det slår mig efter vårt möte att jag under flera år har arbetat med att så frön. Varje dag. Jag kastar dem runt mig, sprider dem hejvilt. Men glömmer ofta bort vad det är jag planterar. Sen ligger de där och gror, i veckor, månader eller år utan att jag ens längre är medveten om just det där fröet.

Och om det finns något som jag älskar mer än att så, så är det just att få se det där fröet utvecklas och växa.

Som personen jag nu hade framför mig, som berättade att tanken jag givit hen efter vårt samtal hade börjat växa och slå rot. Så vackert att jag nästan blev tårögd. Tänkt att något litet man säger kan förvandlas till något så stort och vackert!

Ibland får man påminna sig om att man faktiskt är en av anledningarna till fröets tillväxt och blomning.

Det är så lätt att förminska sig själv och sitt arbete när man arbetar med att så frön. För det är sällan man ser hela ängen samtidigt stå i blom.

Men egentligen är varje enskild blomma viktig. Även om den gror, växer och blommar utan att du ens är medveten om det eller någonsin kommer att få beskåda dess skönhet och utveckling. Därför är det viktigt att påminna sig om att all tillväxt börjar just där…med att så ett enda litet frö.

En deprimerads dagbok

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Hon vaknar innan klockan och vill med ens somna om igen. Det svider i ögonen och kroppen känns tung. Utan att öppna ögonen anar hon att solen skiner utanför fönstret. Det får henne att vända sig om och dra täcket tungt över huvudet. Hon vill inte känna sol, inte känna värme, hon vill inte känna någonting just nu. Hon ligger kvar en lång stund utan att somna om, än har hon inte öppnat ögonen.

Fast att kroppen kämpar emot tvingar hon sig ur sängen, hon äter frukost inte för att hon har lust utan för att hon vet att hon måste. Hon sätter sig på bussen för hon vet att det är det hon ska göra, och hon tar sig hela vägen till sitt jobb för att det är så man gör.

Hon ler mot en kund fast att det mest känns som en grimas.

Hon undrar vad det är för meningen med allt, hon som hade massor av intressen har tappat det mesta. Våren och solen som hon vanligtvis älskar känns som hennes värsta fiende och när vännerna ringer orkar hon inte svara i telefon.

Hon känner sig som en robot, närvarande med ändå avstängd, gör sina sysslor på löpande band. Tittar folk i ögonen utan att riktigt se. Och hon undrar i bland i fall de kan se. Se mörkret, det avgrundsdjupa hålet inom henne. Se att det håller på att ta över hennes liv.

Hon tänker på döden, tankar som inte känns som hennes, ändå är dom där.

Men ingen reagerar, inte heller hon själv.

Hon tar bussen hem, lägger sig och gråter, det känns som om tårarna aldrig ska ta slut. Men hon somnar ifrån dem och vaknar upp till en ny ljus dag fylld av mörker. Mörkret har kommit så successivt så att hon inte ens kan se det, tror att det alltid har varit där. Hon drar sig undan folk, folk drar sig undan henne. Täcket och kudden blir hennes bästa vänner. Dem som torkar hennes tårar, alltid finns där.

Ingen ser en maskerad depression. Lägger märke till en söndrig insida när utsidan glänser. Depressionen blir vardag, var dag. Går på rutin, i både ljus och mörker. Hon ifrågasätter aldrig sig själv då ingen annan gör det. Fast samtidigt är det det enda hon gör. Förutom att blunda, somna om, och hoppas att hon aldrig mer vaknar.

Våga se, våga fråga, även där det alltid inte syns!