Hon vaknar innan klockan och vill med ens somna om igen. Det svider i ögonen och kroppen känns tung. Utan att öppna ögonen anar hon att solen skiner utanför fönstret. Det får henne att vända sig om och dra täcket tungt över huvudet. Hon vill inte känna sol, inte känna värme, hon vill inte känna någonting just nu. Hon ligger kvar en lång stund utan att somna om, än har hon inte öppnat ögonen.
Fast att kroppen kämpar emot tvingar hon sig ur sängen, hon äter frukost inte för att hon har lust utan för att hon vet att hon måste. Hon sätter sig på bussen för hon vet att det är det hon ska göra, och hon tar sig hela vägen till sitt jobb för att det är så man gör.
Hon ler mot en kund fast att det mest känns som en grimas.
Hon undrar vad det är för meningen med allt, hon som hade massor av intressen har tappat det mesta. Våren och solen som hon vanligtvis älskar känns som hennes värsta fiende och när vännerna ringer orkar hon inte svara i telefon.
Hon känner sig som en robot, närvarande med ändå avstängd, gör sina sysslor på löpande band. Tittar folk i ögonen utan att riktigt se. Och hon undrar i bland i fall de kan se. Se mörkret, det avgrundsdjupa hålet inom henne. Se att det håller på att ta över hennes liv.
Hon tänker på döden, tankar som inte känns som hennes, ändå är dom där.
Men ingen reagerar, inte heller hon själv.
Hon tar bussen hem, lägger sig och gråter, det känns som om tårarna aldrig ska ta slut. Men hon somnar ifrån dem och vaknar upp till en ny ljus dag fylld av mörker. Mörkret har kommit så successivt så att hon inte ens kan se det, tror att det alltid har varit där. Hon drar sig undan folk, folk drar sig undan henne. Täcket och kudden blir hennes bästa vänner. Dem som torkar hennes tårar, alltid finns där.
Ingen ser en maskerad depression. Lägger märke till en söndrig insida när utsidan glänser. Depressionen blir vardag, var dag. Går på rutin, i både ljus och mörker. Hon ifrågasätter aldrig sig själv då ingen annan gör det. Fast samtidigt är det det enda hon gör. Förutom att blunda, somna om, och hoppas att hon aldrig mer vaknar.
Våga se, våga fråga, även där det alltid inte syns!