Månadsarkiv: januari 2019

I dina ögon är även soliga dagar grå. För utanför murarna är livet fullt av måsten, de fyller dig från topp till tå.

Tiden går så snabbt att du inte längre kan räkna dess timmar. Du har alltid något tid att passa fast att kalendern är tom.

Folk säger att tryggheten finns där ute, men du ser den inte. Du hittar den inte vart du än letar.

I det verkliga livet får du ingenting serverat, inte ens de enklaste av saker. Du får kämpa för allting, själv. Du står ensam, även om tusentals personer går dig förbi.

Du saknar tryggheten, drömmer om den ibland. Väggarna som håller dig varm.

Och jag kan ge dig livets alla verktyg men du vet ändå inte hur du ska hantera dem. Du tappar bort ditt liv även om du bär det i en skokartong. Du kan inte bygga dig ett hus på en trasig grund och med verktyg du inte vet hur du ska hantera. Ändå fortsätter vi att ge dig hammare och spik.

 Dina andetag får inte plats inom dig, känslorna ligger utanpå.

Du vänder tillbaka… till vägen du egentligen inte vill gå….  

För inom dig… känns det som att det är den enda väg du förstår dig på… 

Härom dagen tog jag en promenad med en vän. Jag klagade lite över min trötthet, den gjorde mig irriterad och arg, och jag kunde inte alls förstå vad den kom ifrån. Vi gick i vanlig ordning igenom vad som hänt sen sist vi träffades och när jag hörde mig själv berätta de senaste händelserna högt kände till och med jag att det var för mycket. Jag avbröt mig själv mitt i mening då jag kom på att det inte var särskilt konstigt att jag var trött. Konstigare vore det om det var tvärtom!

När man håller ett högt tempo blir man fartblind. Man vill bara öka farten mer och mer för att kunna känna den där vinden i håret, för att komma fram snabbare. Hade man varit medveten om att man hade foten på gasen kanske man hade valt att bromsa in, växla ner. Men ofta tror man att man har samma tempo som alla andra. Så jag vet att den där tröttheten vill säga mig något. Det är liksom min böter för att jag kört för fort, igen. Och jag hatar det. Tröttheten, man har liksom aldrig tid för den.

Ibland behöver man bara säga saker högt, se sig själv från någon annans ögon för att inse att man är på väg att köra ifrån alla andra, att de inte alls håller samma tempo som du. Jag skulle önska att jag hade en inbyggd farthållare som gjorde att jag aldrig kunde gå över gränsen. Och för mig har det aldrig handlat om att komma först till prispallen eller alltid köra snabbast, nej jag vet att livet inte är en tävling. För mig handlar det nog mer om att jag blir förförd av farten och inte känner mig levande när det saktar in. Jag är inte intresserad av att köra förbi andra och jag är livrädd för att krascha, ändå kan jag inte följa fartskyltarna. Men den som blir lidande av mitt tempo är alltid jag själv. Ingen annan kan betala min bot, än jag.

För över ett år sedan läste jag boken ”lyckomyten” jag kommer inte ihåg mycket av boken, mer än nedanstående meningar, som satte sig, hårt. Jag vill därför dela med mig av kunskapen, för den är viktigt, och kan göra att vi förändrar våra liv, och mår bättre, på riktigt.

”Vi tror att vår lycka beror på yttre omständigheter och lägger all fokus på att försöka förändra och förbättra dem, när det egentligen handlar om de inre omständigheterna”.

Boken menade att vi kunde dela in vår lyckonivå i tre tårtbitar. 50 % av vår lycka är genetisk betingad, 40 % beror på våra tankar och 10 % handlar om våra livsomständigheter, hur vi reser, shoppar eller bor. Så trots att vi kan förändra vår lycka till väldigt stor del själva genom att förändra våra tankar, fokuserar 100% av människorna på de där 10% procenten som egentligen inte gör så stor skillnad. Konstigt eller hur?

Vårt psyke kan jämföras med våra kroppar, vi föds med olika förutsättningar. Vi ärver 50% av våra personlighetsdrag, men resten kan vi själva påverka. Så varför gör vi inte det? 

Det är svårt, det är omöjligt, det går inte, är vanliga ursäkter jag hör, när det handlar om att jobba med sig själv. Och jag håller med, det är absolut inte lätt, men det går.

Och sanningen är att det oftare är lättare att förändra dina tankar än dina livsomständigheter. Du kan inte alltid styra över ditt jobb, ditt boende eller har möjligheten att shoppa dig lycklig. Men dina tankar är bara dina, så varför inte försöka?

Det är inte hur du har det, utan hur du tar det.

Hur många gånger har vi inte suckat över ovanstående citat, men det ligger en viss sanning i det, det tror jag vi alla kan hålla med om. Så den dagen du muttrar över några positiva citat eller över en glättig person, kom på dig själv med att göra just det och börja reflektera över dina tankar, sluta försöka förändra situationen, förändra istället dig själv.

Det värsta med att vara intryckskänslig och ha lågstresströskel tycker jag kan vara att många tror sig förstå vad jag menar, men inte gör det alls. Många kan tycka att det är tröttsamt med nya intryck, vistas bland mycket folk eller att vara på en fest, man kan ”förstå” hur det känns…men inte helt och hållet. För jag blir inte bara lite trött utan får en socialbaksmälla som varar i dagar.

När jag kommer hem T R Ö T T, efter att ha kört bil mot okänt mål kan man tro att jag överdriver, att det var väl inte så farligt, men för mig är det det. Har jag dessutom en bil jag inte känner mig trygg med är det en extra påfrestning och lägger sig som ett till lager stress på det jag redan hade. Är det mörkt eller tar mer tid än en timme är jag gråtfärdig när jag kommer tillbaks, och förblir trött en hel dag. För mig är det svårt att orka med en fest, när jag knappt klarar av lunchrummet med kollegorna. Vistas jag i ett rum med mer än 6 personer så tar det mer energi än vad det ger, lägg sedan på lite musik eller folk som pratar i munnen på varandra, så känner jag mig mentalt död.

Vi har alla saker vi tycker mer eller mindre om, saker vi tycker är lättare eller svårare, men ibland blir det att vi förminskar andra när vi själva inte förstår problemet. Kom och ta en fika, NEJ, jag ställer mig hellre upp och föreläser, pratar hellre själv än att höra 10 röster bredvid varandra. Jag promenerar hellre flera mil än att sätta mig i en bil mot okänt mål. Och jag är hellre ensam, än att umgås med folk jag inte bryr mig om. För sån är jag.

Jag undrar om det är en fas, en livsstilsförändring eller något som över huvudtaget kommer gå över? Farten är fortfarande borta, så långt borta att jag tvivlar på om den någonsin funnits.

Livet förändras och tydligen jag också. Jag känner mig lugnare i mig själv, samtidigt som jag vill finna mitt gamla jag och kunna börja springa igen. Men jag är trött, fortfarande så trött.

Jag får inte upp tempot, oavsett hur mycket jag försöker och kanske är det meningen säger jag till mig själv.

Den där gnistan, är borta. Och kanske behöver jag den inte längre. Kanske kan jag få varje dag att gå ändå? Kanske ska man inte försöka finna gamla gnistor utan istället hitta nya?

Förr längtade jag efter min dator om dagarna. Allt jag ville var att få skriva. Idag längtar jag inte längre…kanske för att det inte finns något ord som faktiskt måste ut.

Kanske kan man vila ett tag i gamla prestationer, låta skratt och glädje leda vägen. Kanske kan man hitta nya sammanhang, om man tillåter sig själv att landa i dem. Jag är trött på kampen, trött på att vara stark, trött på att pressa mig själv utanför komfortzoner jag inte visste fanns.

Jag vill landa mjukt. Bädda in mig själv i bomull, vila i mina egna ord och någon annans famn.

Jag vill vara liten, bli omhändertagen, slippa klara allting själv. Jag vill ge upp, fulgråta och ta någons hand som försiktigt leder mig tillbaka.

Jag är där jag ska vara, ångrar inget och längtar efter allt. Älskar nuet, framtiden och gläds åt det jag har bakom mig. Ändå behöver jag stanna upp. Kanske se mig själv på en annan plats. Den jag faktiskt tagit mig till utan att märka att livet ändrade riktning.

Jag gläds så mycket åt det jag har, ändå saknar jag saker så mycket att det gör ont. Men jag stannar här. Låter både glädje och smärta få plats i mig. Livets enkelhet och skörhet. Jag landar här, vilar mig i tröttheten utan längtan att vilja vara någon annanstans…

Ensamhet, är det inte ett ord som gör ont? Ingen vill höra det liksom. Jag vill inte att någon ska vara ensam. Ensam är sorgligt. Samtidigt tycker jag om att vara ensam, älskar det faktiskt när jag tänker efter. Men det är skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam, eller?

Jag har alltid känt mig ensam, hela mitt liv faktiskt. Men jag har aldrig varit ensam. Jag har alltid varit en person som haft mycket vänner, jag har alltid någon att ringa…men jag gör det aldrig. Det kan göra att jag blir arg på mig själv. Hur kan du sitta här och tycka synd om dig själv när du faktiskt har en massa vänner, när du faktiskt har en familj, tänk på dom som inte har det, som inte har någon…

Men likväl känner jag den, ensamheten. Den liksom bor i mig. Jag tror inte att jag har nog tillit till andra människor att älska dem, vilket gör att jag inte känner känslor för andra. Allt kan kvitta, jag kan ha dem eller mista dem, det gör för mig ingen skillnad. För jag känner ändå ingenting…

Jag minns att när jag en gång hämtade min dotter hos en av hennes vänner, då satt mamman och drack te över matbordet med sin syster. Det fick mig att gå hem och gråta.

Det är nog det enda som på riktigt kan göra mig ledsen. Att se två bästisar, mor och dotter, eller syskon som älskar varandra. Då gör den där taggen i hjärtat riktigt ont.

Det är som att distans sitter fast i min ryggrad, att putta bort människor, inte låta dem komma nära är mer invant än att bygga relation. Det är som att varningsklockor ringer i mig varje gång jag kan få ont, och för att skydda mig själv putter jag bort dem innan de kommer fram.

Gå då, skriker jag, som att jag vill se folk lämna mig när det är det sista jag vill. Men hur ska andra människor veta? Varför ska de överhuvudtaget stanna kvar när de inte får något tillbaka? Kärlek gör ont, det gör så jävla jävla ont.

Det finns nog faktiskt inget som gör ondare, som kan såra dig mer. För vad är större än kärleken?

Ingenting.

Idag kände jag mig lika grå som dagen utanför mitt arbetsfönster. Det är konstigt det där med känslor. Jag tror det är hormoner som spökar. Och för en person som använt hormonspiral de senaste 13-åren känns de här humörsvängningarna helt nytt.

För några månader sedan valde jag att sluta med hormoner för att lära känna mig själv och min kropp bättre, och i samband med det började jag med natural cycles som är en digital preventivmetod där du genom daglig temperaturmätning får veta vart du befinner dig i din cykel.

Jag vet inte om det är en bra preventivmetod (än) men den är i vilket fall bra på att förutsäga både ilskeutbrott och tårar.

I helgen kände jag mig oväntat arg, av ingen anledning alls egentligen. Dagen efter plingar det till i min telefon med ”varning” om att jag nu kan förvänta mig pms. Och nu några dagar senare känns livet helt plötsligt och utan orsak väldigt meningslöst och grått och jag undrar om det kan sättas i samband med att det kommer, ja ni vet, rött…

Så idag skippar jag promenaden och ligger kvar i soffan och tycker synd om mig själv. För vad gör man när livet helt plötsligt och oväntat suger?

Jo man tillåter den att göra det. Man bäddar ner sig, skiter i måsten och tar hand om sig själv i väntan på en bättre dag. Eller så gör i alla fall (just nu) jag…

En anledning till den ökade psykiska ohälsan idag tror jag handlar om att vi har slutat att ta hand om oss själva. Om vi tittar några år tillbaka innan smartphones kom fanns det mer tid för andningspauser. Utrymme för att bara vara, med oss själva.

Idag har vi inte tålamod att sitta still, vänta. Vi ska prestera på alla håll och kanter, även om vi går sönder på kuppen. Vi glömmer av vår hälsa. Men har vi inte den, så har vi ingenting.

Många har glömt bort hur de tar hand om sig själva i en värld där allt flyter ihop. Vi drabbas av massintryck, ett flöde som aldrig sinar. Men vad gjorde du innan, med tiden som du idag lägger på facebook och instagram?

Kanske bakade du, målade, skrev dikter eller byggde med lego?

På mina skrivkursen handlar det om att ta hand om sig själv, ändå kan folk få det till prestation, ”jag skriver inte tillräckligt bra”, när det inte ens handlar om det.

Vi är ALLTID tillräckligt bra.

Och kanske ligger problemet i det. Att vi alltid försöker nå upp till en viss nivå, men aldrig känner att vi räcker till. När vi är stressade och mår dåligt tar vi bort saker från våra liv som vi mår bra av. Du skippar träningen, hinner inte med din 5-minuters meditation och säger nej till fikat med en vän.  Men vad är det du gör istället? Vart är det du lägger din tid? Eller så gör vi vår träning och meditation till en prestation, något som vi bara ska kryssa av från listan, men som egentligen inte får oss att må bra.

Undersök nyfiket dig själv, vad gör du för lite och vad gör du för mycket av, hur kan du få en balans? Fråga dig själv hur DU vårdar din själ.

Skaffa dig rutiner för att ta hand om den på samma sätt som du tar hand om din kropp, din familj, eller en vän. Glöm aldrig, aldrig av att ta hand om dig själv, för ingen annan kommer göra det åt dig.

Skriv upp saker som får dig att må bra, som du tycker om. Och se till att aldrig tappa bort dem <3

Ni vet när man hamnat i en negativ spiral som det känns som man aldrig kommer ur. Det kan exempelvis vara på arbetsplatsen, där folk är trötta, suckar högt och varje liten grej blir till en stor sak.

Eller i en relation så väl kärlek som vänskap, där något går och skaver man irriterar sig och skapar distans?

Ni vet när man fastnat i något, går och gnäller. Det kan vara den dåliga hyresvärden, grannen eller idioten med hunden som aldrig tar upp sin skit.

Oavsett i vilken relation det än är så kör vi ofta vidare i samma hjulspår. Det är enklare att fortsätta sucka och gnälla. Nicka och hålla med grannen, än att själv göra något åt det.

Men ibland är det enda vi behöver göra att stanna upp och säga till oss själva ”Hur vänder vi den här jävla båten?” För det är enklare att driva i medvind även om man inte vill åt hållet det blåser än att aktivt ta ta i rodret och styra det åt ett annat håll.

Ibland handlar det om att vi är lata, konflikträdda eller har gett upp hoppet om att det ska kunna bli bättre, men allt som oftast försöker vi inte ens, vi följer vinden, och när det väl slutat blåsa frågar vi oss hur vi kunde hamna där vi är.

Ja, det är jobbigt att vända båten, speciellt om du ensam måste ro åt ditt håll. Men resan kommer absolut vara värt det när du kommer fram, och kanske kan du få med dig någon på resan som kan stötta dig, heja på, eller hjälpa till?

Så idag vill jag tipsa dig om att skriva ner de områden du känner i ditt liv att situationen håller på att gå åt fel håll och samtidigt tänka över hur du vänder DIN båt.

Övning:

1. I vilket situation/förhållande mår jag inte bra?
2. Varför?
3. Vad kan jag göra för att förbättra/vända situationen?
4. Hur ska jag göra det?
5. När ska jag göra det?
6. Vad är det värsta som kan hända?
7. Vad är det bästa som kan hända?
8. Vad är det som troligast händer?