Jag undrar om det är en fas, en livsstilsförändring eller något som över huvudtaget kommer gå över? Farten är fortfarande borta, så långt borta att jag tvivlar på om den någonsin funnits.
Livet förändras och tydligen jag också. Jag känner mig lugnare i mig själv, samtidigt som jag vill finna mitt gamla jag och kunna börja springa igen. Men jag är trött, fortfarande så trött.
Jag får inte upp tempot, oavsett hur mycket jag försöker och kanske är det meningen säger jag till mig själv.
Den där gnistan, är borta. Och kanske behöver jag den inte längre. Kanske kan jag få varje dag att gå ändå? Kanske ska man inte försöka finna gamla gnistor utan istället hitta nya?
Förr längtade jag efter min dator om dagarna. Allt jag ville var att få skriva. Idag längtar jag inte längre…kanske för att det inte finns något ord som faktiskt måste ut.
Kanske kan man vila ett tag i gamla prestationer, låta skratt och glädje leda vägen. Kanske kan man hitta nya sammanhang, om man tillåter sig själv att landa i dem. Jag är trött på kampen, trött på att vara stark, trött på att pressa mig själv utanför komfortzoner jag inte visste fanns.
Jag vill landa mjukt. Bädda in mig själv i bomull, vila i mina egna ord och någon annans famn.
Jag vill vara liten, bli omhändertagen, slippa klara allting själv. Jag vill ge upp, fulgråta och ta någons hand som försiktigt leder mig tillbaka.
Jag är där jag ska vara, ångrar inget och längtar efter allt. Älskar nuet, framtiden och gläds åt det jag har bakom mig. Ändå behöver jag stanna upp. Kanske se mig själv på en annan plats. Den jag faktiskt tagit mig till utan att märka att livet ändrade riktning.
Jag gläds så mycket åt det jag har, ändå saknar jag saker så mycket att det gör ont. Men jag stannar här. Låter både glädje och smärta få plats i mig. Livets enkelhet och skörhet. Jag landar här, vilar mig i tröttheten utan längtan att vilja vara någon annanstans…