Ensamhet, är det inte ett ord som gör ont? Ingen vill höra det liksom. Jag vill inte att någon ska vara ensam. Ensam är sorgligt. Samtidigt tycker jag om att vara ensam, älskar det faktiskt när jag tänker efter. Men det är skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam, eller?
Jag har alltid känt mig ensam, hela mitt liv faktiskt. Men jag har aldrig varit ensam. Jag har alltid varit en person som haft mycket vänner, jag har alltid någon att ringa…men jag gör det aldrig. Det kan göra att jag blir arg på mig själv. Hur kan du sitta här och tycka synd om dig själv när du faktiskt har en massa vänner, när du faktiskt har en familj, tänk på dom som inte har det, som inte har någon…
Men likväl känner jag den, ensamheten. Den liksom bor i mig. Jag tror inte att jag har nog tillit till andra människor att älska dem, vilket gör att jag inte känner känslor för andra. Allt kan kvitta, jag kan ha dem eller mista dem, det gör för mig ingen skillnad. För jag känner ändå ingenting…
Jag minns att när jag en gång hämtade min dotter hos en av hennes vänner, då satt mamman och drack te över matbordet med sin syster. Det fick mig att gå hem och gråta.
Det är nog det enda som på riktigt kan göra mig ledsen. Att se två bästisar, mor och dotter, eller syskon som älskar varandra. Då gör den där taggen i hjärtat riktigt ont.
Det är som att distans sitter fast i min ryggrad, att putta bort människor, inte låta dem komma nära är mer invant än att bygga relation. Det är som att varningsklockor ringer i mig varje gång jag kan få ont, och för att skydda mig själv putter jag bort dem innan de kommer fram.
Gå då, skriker jag, som att jag vill se folk lämna mig när det är det sista jag vill. Men hur ska andra människor veta? Varför ska de överhuvudtaget stanna kvar när de inte får något tillbaka? Kärlek gör ont, det gör så jävla jävla ont.
Det finns nog faktiskt inget som gör ondare, som kan såra dig mer. För vad är större än kärleken?
Ingenting.