Härom dagen tog jag en promenad med en vän. Jag klagade lite över min trötthet, den gjorde mig irriterad och arg, och jag kunde inte alls förstå vad den kom ifrån. Vi gick i vanlig ordning igenom vad som hänt sen sist vi träffades och när jag hörde mig själv berätta de senaste händelserna högt kände till och med jag att det var för mycket. Jag avbröt mig själv mitt i mening då jag kom på att det inte var särskilt konstigt att jag var trött. Konstigare vore det om det var tvärtom!
När man håller ett högt tempo blir man fartblind. Man vill bara öka farten mer och mer för att kunna känna den där vinden i håret, för att komma fram snabbare. Hade man varit medveten om att man hade foten på gasen kanske man hade valt att bromsa in, växla ner. Men ofta tror man att man har samma tempo som alla andra. Så jag vet att den där tröttheten vill säga mig något. Det är liksom min böter för att jag kört för fort, igen. Och jag hatar det. Tröttheten, man har liksom aldrig tid för den.
Ibland behöver man bara säga saker högt, se sig själv från någon annans ögon för att inse att man är på väg att köra ifrån alla andra, att de inte alls håller samma tempo som du. Jag skulle önska att jag hade en inbyggd farthållare som gjorde att jag aldrig kunde gå över gränsen. Och för mig har det aldrig handlat om att komma först till prispallen eller alltid köra snabbast, nej jag vet att livet inte är en tävling. För mig handlar det nog mer om att jag blir förförd av farten och inte känner mig levande när det saktar in. Jag är inte intresserad av att köra förbi andra och jag är livrädd för att krascha, ändå kan jag inte följa fartskyltarna. Men den som blir lidande av mitt tempo är alltid jag själv. Ingen annan kan betala min bot, än jag.