Att sluta vara vuxen
Sedan jag fick barn har jag blivit en sådan där vuxen och ansvarsfull person. Jag har slutat att leka. Det där vuxenansvaret kan vara ganska tungt att bära, har du tänkt på det? Många av reglerna vi har är egentligen inte så viktiga.
Jag har alltid varit en busig person och jag tror att det är en av anledningarna att jag hade så mycket vänner under min barn- och ungdom. Att jag ofta gick utanför ramarna och hade mycket ideér. Alltid sade saker rakt ut utan att linda in dem i bomull först. Men busigheten dog när ångesten väcktes. Man skulle nog kunna säga att lekfullhet och ångest är varandras motsatser. När ångesten växer minskar lekfullheten.
Jag är inte en person som längre har kul, det finns liksom alltid något att oroa sig för. Och den där oron, den kväver varje uns av glädje. Men häromveckan lämnade jag ångesten hemma och tog en promenad med barnen. Vi satte på musik och dansade oss fram genom regnet. Att släppa allt ansvar för en stund och inte bry sig om vad alla andra skulle tycka och tänka var skönt. Barnen fick hoppa i vattenpölar och sätta sig på den blöta marken och till och med ta av sig tröjan för att duscha i regnet.
Vi var dyvåta när vi kom hem men vad gör det efter 30 minuters glädje och skratt? Som vuxna är det lätt att glömma av vad som är viktigt. Vi kanske oroar oss mer än vad vi glädjer oss. Vi rättar oss efter hur man borde göra istället för vad vi egentligen tycker… Man ska inte hoppa i vattenpölar eller hur? Inte heller sjunga högt och dansa på gatan.
Men vem bryr sig, egentligen?
Vi alla borde leka varje dag. Hitta vår glädje igen. Den är så lätt att tappa bort bland alla måsten. Kanske skulle vi må så mycket bättre om vi fick stänga av den där vuxenvärlden. Om vi fick sluta vara ordentliga, om så bara för en stund…