Tillbaka till vardagen…
Efter helgen trillar vardagen igång igen. Känns lika overkligt som de där dagarna innan man skulle få semester. Man kan knappt förstå att det är sant. Jag är glad att få tillbringa 3 veckor i Norrköping, känns som en mjukstart på något sätt fast att jag vet att det är motsatsen. Men det är åtminstone ett sätt att fly vardagen.
Jag känner mig inte redo. Gör man någonsin det?
Jag nästan paniknjuter av ledigheten så mycket att den blir plågsam. Jag måste vila, måste gå ut och gå, måste vara i solen, måste träffa andra människor, måste göra någonting minnesvärt samtidigt som det hela går ut på att inte göra något alls.
Jag tänker mer på det jag inte gjort, det jag inte hunnit med och vill dra semesterdagarna tillbaka. Visst jag har vilat, varvat ner. Men de där sommarbilderna man ser framför sina ögon, nej de har jag inte upplevt än. Dagarna har tillbringats bredvid AC:n i stället för solen. Tror aldrig jag varit inomhus så mycket som nu. Jag trodde aldrig att man skulle klaga på det älskvärda ljuset för nu, när hösten ger sig till känna vill man inget annat än att ha det tillbaka, men värmen har ärligt sagt varit outhärdlig.
Alltså jag älskar att vara hemma, och med storstädningarna vi har gjort nu vill jag bara vara hemma ännu mer. Vet inget bättre än stunderna tillsamman med min familj <3 Jag funderar över hur länge man skulle klara av att vara hemma innan man blir uttråkad? Skulle jag väl i för sig kanske aldrig bli med tanke på alla projekt som far runt i mitt huvud. Har fyra böcker jag hoppas hinna till tryck innan slutet av året.
Ser fram emot hösten. Hoppas den blir färgglad och ljus.
Kanske kommer allting stilla sig inom mig nu. Ångestens vindar är sällan så hårda som på sommaren. Känns nästan alltid som att jag ska blåsa bort. Men jag klarade mig. Jag står kvar, stadig men inte stark. Tankarna har varit gråare än vanligt, eller mår jag alltid så här? Kan själv bli förvånad över deppigheten som bor inom mig när livet borde vara ett äventyr. Kanske andras strålande glädje som gör mig ledsen? När folk lyser och sjunger kärlekssånger till sommaren så bleknar jag. Eller kanske är jag alltid så grå? Lika bra att hösten kommer, så är vi två 🙂
Jag hittar sorger i allting. I stället för att glädjas över en fantastisk semester så sörjer jag över att den är slut. Kämpar ständigt med att se saker från rätt håll. Får lyfta mig själv för att hålla näsan över vattenytan. Blir trött av att bära mig själv under armarna och känner ibland att jag bara vill släppa taget.
Jag förstår det inte ens själv för jag ogillar inte min vardag, jag älskar mitt jobb. Kanske är det förändring som är jobbigt, att återigen byta vanor, ändra plats, ställa om och ställa in? Eller kanske tänker jag bara för mycket?
Ibland får det trots allt vara ok att tycka synd om sig själv och idag är en sådan dag. Det är synd om mig. Jag vet bara inte varför (än).
Önskar er en fin helg!