Det händer så mycket, och samtidigt ingenting. Jag blir om och om igen påmind om livets sårbarhet, samtidigt som jag är allt för medveten om den hela tiden.
Jag står vid insidan av fönstret och tittar ut samtidigt som jag vill dansa med solen och sjunga med fåglarna. Men jag skjuter upp drömmarna till morgondagen trots att jag vet att det kan vara försent.
Livet är nu. Men jag planerar alltid för i morgon och saknar alltid igår, fast att den dagen inte längre finns… Livets skörhet, en vindpust, en sekund, som efter den andra redan är borta…