Jag tror att vi människor har olika sårbarheter, för vissa är den psykisk, för andra är den fysisk. Jag och min man är ett bra exempel på det. Under våra 18 år tillsammans har jag märkt att han har en sårbarhet för fysiska sjukdomar. Om vi har haft det stressigt runt oss drabbas han lätt av förkylningar, lunginflammationer, luftrörskatarr och feber.

Själv har jag ett bättre försvar mot utomstående baciller och  bakterier.  Jag drabbas istället av ångest och  nedstämdhet. Jag blir trött och får sömnsvårigheter. Min kropp blir tung, tanken likaså. När min man blir ”förkyld” sjukskriver han sig, han vilar, äter medicin. När jag blir ”förkyld”  fortsätter jag att jobba, ta hand om barn, gå ut med hundar och laga mat.

Jag använder mig av tanken att vara ”fysiskt”- eller ”psykiskt förkyld”.

När man är psykisk förkyld upplever man ofta att man inte samma rättigheter att vila upp sig. Nej ofta handlar det om att skärpa sig, bita ihop. För man har ingen febertermometer som visar den överbelastade insidan, man kan inte snyta ut några bakterier ur näsan. Det är ofta svårare att återhämta sig från en psykisk förkylning. Man ger inte sig själv samma tillåtelse för återhämtning. Man kan inte be någon köpa nässpray eller alvedon. För det är inte rätt medicin. Medicinen heter vanligtvis tystnad, lugn och ro, och trots att den är gratis finns den inte att köpa någonstans.

Det är så lätt (och vanlig) att anklaga sig sig när man känner sig trött, nedstämd eller ångestfull. Kanske känner man sig svag, värdelös, eller mindre värdefull och kapabel som människa. Jag brukar påminna mina klienter om att inte värdera sitt mående. Du är ”bara” psykisk förkyld, och det är inte på något sätt sämre än att vara det fysiskt. I mitt terapirum inser många att de är för hårda mot sig själva och att det inte är konstigt att det dåliga mående ökar med självanklagelser och arbetstvång. Hade du varit fysiskt sjuk och haft samma press på dig där så hade den sjukdomen också eskalerat.

Det handlar om att ta hand om sig själv. Oavsett sina symtom. Alltid ❤︎

Där rullade juni förbi. Eftersom jag inte har någon semester i år försöker jag att livsnjuta i allmänhet. Men det är svårt i vardagen och få till det där livsnjuteriet. Jag försöker vilket fall njuta så mycket jag kan av väder och natur. Mycket tid tillbringas på verandan.

Sen har vi varit och hälsat på grannarnas nya katt. En sådan skönhet. Det är något speciellt med kattungar. Omöjliga att inte älska.

Månaden har också bestått av två skolavslutningar. En som slutar 6:an och en som slutar 9:an. Båda kommer att börja nya skolor till hösten där både skolan och människorna i dem är okända för dem. Ingen av dem har vänner på de nya skolorna. Ja beundrar deras mod men kom kommer samtidigt på mig själv att jag gjorde precis likadant i deras ålder. Jag bytte också skola i båda dessa årskurser och lämnade alla vänner jag kände och flyttade flera mil bort.

Vet inte vem som kommer att vara mest nervös. Jag eller dom. 

Sen var det ett bröllop mitt i allt. Lika vackert och fint som det ska vara <3

En selfie precis innan ett slumpartat och vackert möte som fyllde mig med både kärlek och hopp. Tänk så fräckt att jag sekunderna innan detta foto inte hade en aning om vad som väntade. Om det blir något av mötet i framtiden får vi se, det gjorde i vilket fall min dag och bara det räknas.

Och sen var vi hos grannarna igen. En av de bästa platserna på jorden. Så fint att se att både hundar och barn känner sig hemma med dem. Känns som en andra familj och jag kommer alltid vara evigt tacksam för att våra vägar har mötts ❤︎

Kanske vill du dansa på bordet, skåla i champagne och skrika ut det går så jävla bra. Men det vågar du inte för nästa gång du blinkar kan allt det där du hade vara borta. Du unnar dig inga glädjetjut, säger lågmält: det funkar. Fast att du egentligen vill berätta hur jävla stolt du är över dig själv. Det är klart att man blir utan applåder om man inte ställer sig på scen. Du applåderar inte ens dig själv.

Men vet du vad. Du kommer aldrig lida av att du firat dig själv för mycket, klappat dig själv för bröstet eller för att du vågat följa glädjen när den fanns där (även om det försvinner när du vänder dig om). Det krävs mod för att våga vara lycklig. Och vågar vi inte njuta av lyckan och glädjen när den väl finns där är risken att vi inte får uppleva den alls.

Inte sällan hör jag i mitt terapirum ”jag vågar inte vara lycklig” ofta tror man att oturen väntar runt hörnet, och vet du vad, det gör den kanske för både för dig och mig, oavsett om vi ler eller gråter. Du kommer inte att drabbas av mer olycka, bara för att du vågar vara glad, nöjd eller tillfredsställd.

En tankeställare till dig, och till mig, och high five till dig som vågar njuta av livet när du kan ❤︎

Jag gick förbi denna skylt häromdagen, jag upptäckter den genast eftersom den inte stått på vår promenadväg förut. Det slog mig att dessa fysiska skyltar är tydliga, att vi ofta både kan förstå dem och lyda dem. Vi kanske faktiskt vänder om när vi ser den för att vi får information om att vägen inte leder någonstans.

En tanke slog mig då. Tänk om vi skulle ha liknande skyltar inom oss när vår hjärna tar med oss på resor vi inte vill med på. Sådana som inte leder någonstans. Tex svartsjuka, avundsjuka och negativa tankar. Direkt skulle en stor skylt poppa upp framför våra ögon. ”Vänd om, denna tanken leder dig ingenstans (förutom till mörker och misär), vill du till glädje, välj denna tanke istället.”

Istället för att följa varje tanke vi får i vår skalle borde många av oss bli bättre på att se de där felaktiga tankarna som leder in oss på fel väg.

Ingen tycker om mig. STOPP!

Alla andra har ….. STOPP!

Tänk om han tycker att hon är finare än jag. STOPP.

Innerst inne vet vi att dessa tankar inte leder oss till bra platser. Ändå följer vi dem utan att tveka.

Men jag kan inte förändra mina tankar kanske du tänker. Men vet du vad, jo, det kan du faktiskt. Du kan inte hindra tanken från att dyka upp, detta sker ofta på automatik. Men du kan hindra dig från att gå med dem, i alla fall hela vägen till dess slutdestination. Du kan alltid välja att vända om.

Det här är inte lätt, brukar klienterna sucka när de sitter i min terapistol. Nej men det är inte heller omöjligt. 

Vilka automatiska tankar brukar dyka upp i din hjärna?

Vart brukar dem vilja ta dig, vart är dess slutdestination?

Vill du dit? Om inte, kan man välja att tänka på ett annat sätt?

Börja med att måla upp din imaginära stoppskylt. Sätt den framför dig igen och igen. Behöver du hjälp på vägen så vet du vart jag finns.

Jag tror att jag vågar påstå att han blir bättre. Att fajterna emellan oss blir mer sällan. Han är ju snart 1,1/2 år, promenaderna är lugnare, och även de flesta kvällar. I alla fall när han fått sin två timmars aktivering. Utan den är han fortfarande ett monster.

Jag skulle också vilja påstå att jag har blivit bättre. Både med honom och mot mig själv. Men det vet jag inte är riktigt sant. Förra veckan hann jag inte med en lunchrast. Magen ekade tom mellan 6-17 och bara några dagar där efter satt jag i flera möten efter varandra. Jag vet att det inte är på det sättet man tar hand om sig själv och jag förstår knappt hur dessa tillfällen ens kan ske. Skulle vilja skylla på någon annan men vet att bollen ligger hos mig själv. Dessa tillfällen är dock sällsynta och jag tycker att jag hittat en bättre balans med att inte bara göra betalt jobb utan också med att försöka kasta in roliga saker där emellan.

Jag kanske skulle kunna påstå att livet blivit bättre men jag vet inte riktigt om det är sant. Kanske önskar jag bara att det vore det. Jag faller ofta ner i hål av tvivel och får ensam ta mig upp utan en hjälpande hand eller stege. Men jag vill tro att allt går åt rätt håll, även om det inte alltid känns så. Det blir bättre. Han, jag och livet.

Veckans bästa:

Att få en extra ledig dag, så välbehövligt. Nu var visserligen denna dag, midsommarafton, helt fullsmockad. Men så nyttigt att komma ifrån datorn och sitt vanliga arbete.

Veckans sämsta:

Att jag i Onsdags inte hann äta lunch och Torsdagen nästintill blev likadan där möten avlöpte varandra. Det är ovanligt att detta sker, ofta planerar jag bättre än så men jag låter dessa dagar bli en påminnelse till mig själv. Planera!!

Veckans selfcare:

I Lördags var jag helt slut, batteriet var verkligen tomt. Men jag tillät mig att vila och knappt lyfta rumpan ur soffan. Nej riktigt så illa var det inte så klart. Men jag satt still mer än vanligt denna dag och gjorde allt i min makt för att ladda upp mig igen.