Förra veckan satt jag på den här killens rygg i ca två timmar. Man skulle kunna tro att det var en mysig upplevelse. Men nej…

Att rida ser ju ut som en dröm och jag har sedan barnsben sett mig själv galoppera genom skogarna på en häst men mina hundar ätt springande bakom mig. Så att rida, ja det har länge funnits med på min bucketlist.  Om jag tänker gör det igen?

Nej förmodligen inte.

Anledningen till att jag valde att rida var inte för att utmana mig, nej utan mer för att checka av; är detta verkligen en dröm, min dröm. Eller är det bara en vacker fantasi? Hade jag upplevt ridturen som magisk så absolut. Då hade jag gjort det igen. Men nu var det mer av en två timmars ångestresa.

Vad du är modig, sa både medryttare och ridläraren när jag satte mig på hästen och trotsade mina rädslor. Men nej för mig handlade det inte om att utmana mina rädslor. Det handlar om att testa vilka rädslor jag inte behöver utmana.

För helt ärligt. Jag är rädd för mycket!

Vi hör ofta att vi ska utmana våra rädslor, att vi inte ska låta dem hindra oss i livet. Men jag vill också påminna dig om att alla rädslor inte bör eller behöver utmanas. Vissa kan vi leva med ett helt liv utan att påverkas nämnvärt.

Jag gillar inte att flyga flygplan, japp jag har försökt och får en panikattack uppe i luften. Jag kan om jag vill men eftersom jag inte är en person som längtar efter att resa så varför skulle jag? Jag tycker inte heller om att åka färjor, åka över en hög bro…och uppenbarligen inte heller att rida på en häst (ja göra saker utanför min egen kontroll helt enkelt). Men det känns inte heller viktigt för mig, i mitt liv.

Man behöver inte gå emot ALLA sina rädslor. Välj ut vilka rädslor som påverkar din vardag och gå endast emot dem som skulle göra skillnad i ditt liv.

Jag vill tex bo i hus, driva eget företag, gå skogspromenader, paddla kanot, föreläsa, hoppa på nya spännande projekt, trots att jag är rädd för allt av det. Så jag gör det ändå.

Att utmana sig tar på krafterna så välj dina utmaningar! Hade jag inte gjort något av de ovanstående dvs bott i en lägenhet, varit anställd, bara gått promenader i stadsmiljö, inte vågat njuta av naturen, ja då hade jag garanterat inte varit särskilt nöjd med mitt liv. Jag hade då levt i motsatsen till mina drömmar.

Det jag vill påminna dig om idag är att inte utmana dig i allt, och speciellt inte saker som faktiskt inte är viktiga för DIG. Lär dig att se skillnaden på de rädslor som tar dig närmare dina drömmar och de som inte gör det.

Därefter bli valet enkelt. För alla rädslor är inte till för att trotsas, vissa kan vi helt enkelt låta bero ❤︎

I det här avsnittet möter ni Linda Hernestål Da silva. Jag  har följt Linda i flera år, deltagit i både blogg- och säljutmaningar hon haft för andra företagare. Men när hon lanserade ”pressure free business” så var det något som tilltalade mig direkt. För helt ärligt, jag är inte särskilt pressure free (och har nog aldrig varit). Nej faktiskt lite mer tvärtom. Jag är en jävel på att ställa krav och sätta press på mig själv. Eftersom jag gissar att jag inte är ensam om att ha en ganska hård chef inom mig tänkte jag att Lindas kloka tankar om att vara lite mer”pressure free” är värda att delas med er andra. Så både du och jag kan bli lite mer ”pressure free” och lära oss att inte bara piska oss utan också njuta av vårt företagande.

Lyssnar gör du här.

Ibland behöver vi stanna upp och fundera; mår jag dåligt av andras beteende eller mitt eget?

Jag vet, det är så mycket enklare att bara köra på, att inte fundera, att vara sur eller besviken på någon annan än på sig själv.

Men stopp nu lite, stanna upp och fundera, (jag lovar att du får fortsätta älta andras beteende även efter det här inlägget om det känns som att det är det rätta att göra för dig). Jag vill bara ge dig en tankeställare.

Kanske känner du att andra kör över dig, inte lyssnar, inte ger dig plats. Ibland kan fallet vara så att du inte säger nej, inte sätter gränser, inte själv ”kliver upp på scenen”, inte tar plats. Men jag vet, det är lättare att lägga bollen hos den andra personen än att behålla den själv.

Kanske känner du att en person du vill hänga med inte hör av sig, inte bjuder in till träffar, inte ger dig uppmärksamhet, vilket leder till att du drar dig undan, inte hör av dig till personen, inte ger den uppmärksamhet. Det blir en ond cirkel, där ni inte hörs alls, och allt är givetvis den andra personens fel. Eller?

Kanske tycker du att du aldrig får som du vill, men kanske är det så att du aldrig på riktigt säger vad du önskar? Du tror att folk kan läsa dina tankar men news flash; det kan dem inte.

Nej, jag säger inte att allt är det eget fel, det är klart att du kan vara omringad av idioter, jag vill bara att du ska se över att den största idioten inte är du själv.

Mår du dåligt för att andra inte hör av sig, eller för att du har slutat att ta egna initiativ och höra av dig? För att andra inte lyssnar, eller för att du själv inte pratar?  Andras beteende kommer absolut att påverka dig, men stanna upp och VÄLJ vem du vill vara istället för att följa andra in i ett dåligt mönster. Så tillbaka till frågan; mår du dåligt av andras beteende, eller ditt eget?

Behöver du någon att prata med? Du hittar mig här!

Att inte inse vad man har förrän det är borta.

Ibland får man inte påminnelsen om att uppskatta något för än det är försent. Först när något är borta kommer insikten om hur mycket man älskade/saknar det, eller hur bra det egentligen var. Det kan vara när man förlorat en anhörig, en vän eller kanske ett jobb. Eller som för mig, när jag nästan höll på att förlora en hund.

Det är ju ingen hemlighet att jag och denna kille kämpat i ett och ett halvt år för att få vår vardag (och våra personligheter) att gå ihop. Aldrig någonsin har jag lagt så mycket tid och energi på en hund som på honom. Jag har svurit, slitit mitt hår och väldigt många gånger helt ärligt faktiskt ångrat att jag skaffade honom.

Han bestämmer över min tid, mitt liv och känns som en bladning av en obstinat 2-åring som man alltid måste hålla koll på och en jävligt oregerlig chef som styr över min dag och bestämmer när jag får jobba och inte.

Förra veckan (när han rymde från tomten) fick jag mitt uppvaknande, den där påminnelsen om att jag skulle sakna det jag har om det vore borta. Idag kan jag känna mig tacksam för det (men där och då var den ren och skär panik). Den där rädslan över att nästan ha förlorat honom gör att jag idag ser honom med helt andra ögon. Nu är jag 100% säker på att jag inte önskar mig något annat än att få fortsätta ha honom vid min sida i 15 år till (trots alla jävulskap han hittar på).

Jag är så otroligt tacksam för att jag hittade honom och jag ska verkligen bada i tacksamheten så länge jag kan. Så idag vill jag bara skicka med dig tanken att försöka uppskatta det du har. Titta dig omkring. Vad finns det runt dig som du skulle behöva uppskatta medans det faktiskt finns framför dig, istället för när det är borta?

Tanke eller handling?

Ofta använder vi ”det är tanken som räknas” som ursäkt för det vi vill men inte hinner med, eller det vi tänker på men inte gör eller det vi glömt av (eller om vi ska vara helt ärliga; det vi inte prioriterar).  Men när vi hör den där ursäkten behöver vi stanna upp och tänka till en stund. Uttrycket kanske kan vara en sanning i ett fåtal situationer, men i de flesta andra är det faktiskt bara en ursäkt (som inte alltid är acceptabel).

För vet du vad, det är INTE tanken som räknas. Det är handlingen. Hur mycket du än säger att du vill, saknar, älskar någon eller något så har det ingen betydelse om inte handlingen visar samma sak.

Vår tanke räddar varken barnen i Afrika eller bygger relationer.  Ord är luft. Lätta att uttala och svårare att ta till handling. Tankar skänker inte kärlek eller får drömmar att bli till verklighet. Det är din handling som gör det.

”Jag har tänkt att höra av mig…” ”Jag tänker på dig…” osv, osv. Hur känns dessa meningar när du får dem i ditt ansikte? Känn efter på riktigt. Blir du glad, tacksam, får det dig att känna sig älskad, uppskattad? Nej inte särskilt mycket.

I vilka situationer ursäktar du dig själv med att det är tanken som räknas? Fundera då på varför (handlar det om rädslor, dolda känslor eller helt enkelt dina prioriteringar?).

Vem brukar dra den ursäkten framför ditt ansikte, hur känns den, vill du/bör du ta emot den?

Sluta tänka och börja göra. Ingen känner din kärlek om du inte visar den. Ingen tror på dina mål om du inte försöker att ta dig närmare dem.

Är du personen som får ursäkten i ditt ansikte? Sluta acceptera den. Deras tankar, hur vackra och välmenande de än är kommer aldrig att hjälpa dig. Så dagens påminnelse är både till dig och mig. Äg dina prioriteringar, sluta kom med ursäkter som inte hjälper någon, och kom ihåg att använda handling istället för ord när det kommer till de saker som ligger dig närmast hjärtat.