Jösses vilka rädslor jag nu brottas med just nu, och motivationen och tron på mig själv hoppar verkligen upp och ner. Allt från att ”det här kommer bli så jäkla bra” till ”jag kommer aldrig att klara det” och svängningarna sker inte bara över en dag, nej, ibland över en minut.
Ni som inte har en aning om vad jag pratar om så handlar tankarna om att lämna mitt jobb och driva eget på heltid, eller kanske halvtid beroende på hur många uppdrag jag kan hitta. Så livet just nu består av att leta konsultuppdrag och hitta lösningar på att försörja mig.
Min första tanke var att behålla en fot på jobbet, dels för att jag inte vill lämna mina klienter jag har i pågående samtal, men också för att halvt som halvt ha en trygghet. Men när jag i veckan fick reda på att jag fortfarande inte kan göra vad jag vill i mitt företag trots att jag är tjänstledig så brast det. Då försvann den livlinan.
Jag brast ut i tårar när jag lade på luren. Osäker på om det var av ilska, lättnad, rädsla eller sorg. Att lämna allt det där jag en gång älskat bakom mig. Kriminalvården har verkligen känts som hemma för mig. Jag har varit där i snart 10 år och kan utan en tvekan säga att jag uppskattat och älskat mitt jobb. Jag har varit stolt över mina uppgifter och min arbetsplats….och kanske är det det som gör ont. Att lämna den kärleken och identiteten. Samtidigt som jag nu känner mig kvävd och det är anledningen till att jag inte kan stanna kvar.
Ingenting är färdigt än men jag står på den där bergskanten med en fot i luften och en fot kvar på marken. Vissa ropar hoppa, dom menar att det inte gör något om man faller platt till marken och blir liggande ett tag. Medans andra säger stanna kvar, vänta, skaffa livlinor och fallskärmar. Bygg en stege och klättra över långsamt. Jag vet inte vilket öra jag ska lyssna på. Det enda jag vet är att det blir tungt att balansera på en bergskant.
Jag ger mig någon månad till för att hitta lösningar och undvika kraschlandningar, men om du ser mig stå kvar på kanten efter det så är det okej att du puttar. För ingen kan leva sitt liv på ett ben.