Plötsligt känner jag mig så jävla inlåst.
Som att det är jag som sitter i fängelse, jag som tilldelats ett straff.
Trots att jag suttit i samma kontorsstol i flera år så är det något som inte är bekvämt med den längre. Mitt kontor känns inte längre som mitt arbetsrum utan mer som en fängelsehåla.
Någon har satt bojor på mina fötter och övervakar min tid.
Jag som lever på lust har fått den stympad, knivhuggen och instängd i ett annat rum.
Ibland kan jag skymta den och hoppas att den klarar sig och kommer tillbaka men oftast är det jag ser bara gamla spår av det förflutna då vi delade samma arbetsstol.
Kreativiteten är dödad och tryggheten halshuggen.
Jag stänger dörren och väntar på min tur.
Bödeln ler och säger att den inte är ute efter mig men jag låser dörren för säkerhetsskull.
Jag bär bojor kring mina fötter och hungrar efter annat än vardagsmat.
Jag tänker på att rymma men vågar inte klättra ut genom fönstret. Ovetskapen om jag klarar det eller faller omkull gör mig förlamad.
Så jag sitter snällt kvar på min stol i väntan på min tur. Snurrar runt i den tills jag blir yr och håller tummarna för att någon kommer med en stege utanför mitt fönster.
Jag mättar mig på bröd och vatten men saknar livetskrydda.
Allt är tomt och smaklöst. Jag tuggar och sväljer även om det inte smakar gott.
Jag drömmer om att kasta mig ut. Känna luften under vingarna. Men att falla platt skrämmer mig mer än att bli vingklippt.
Även om jag innerst inne vet att jag är en sådan fågel som endast överlever så länge jag får flyga fritt, så vågar jag ändå inte ta sats och flyga av rädsla att förlora det lilla i livet som fortfarande är mitt ❤︎