Fångad och förlamad
Jag känner mig jagad, men när jag vänder mig om är det ingen där. Jag springer och springer, plötsligt står den framför mig, ångesten. Knappt igenkännbar fast att han varken bytt utseende eller namn.
Jag blir förvirrad, förvånad. Som om jag trodde att jag varit skyddad bara för att jag ett tag fått leva fri. Han skrattar mig i ansiktet och intar min kropp som med ens blir förlamad.
Huvudet fortsätter springa, kroppen står still. Ångesten växer, fyller mina lungor. Flyter ut i både armar och ben. Tankarna blir luddiga, världen likaså.
Friheten har aldrig varit så vacker som när man är fängslad. Jag sneglar ut genom mitt eget galler. Ser världen men kan inte nå den. Stannar tiden men ser den gå.
Instängd i mig själv drunknar jag i mörker. Kvävs av min egen tyngd. Kippar efter andan, håller näsan ovanför vattenytan och jonglerar med livets alla bollar samtidigt.
Hur mår du frågar någon som går förbi. Hen ser min kamp, men kan inte förstå den. Det finns inga ord att ge till svar, inga bokstäver som faller på plats. Tystnaden får tala när språket inte kan.
Kanske trodde jag mig hittat ett vaccin, för evigt skyddad från ångestens klibbiga gegga, från jakten, hetsen och mörkret. Jag stannar, upp tittar honom i ögonen och säger välkommen min vän. Allt för att förklara för mig själv, förstå, att nu är herr ångest här igen.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar