Dröm eller verklighet?Jag gillar dig, mycket. Jag skulle vilja säga det till dig med något inom mig säger att du redan vet. Du känns som en självklar del av mig som jag tidigare varit utan, inte hittat förrän nu.
Jag vill berätta allt för dig. Gråta, skrika, skratta, fast vågar inte göra något alls. Du skrämmer mig samtidigt som du gör mig lugn. Jag vill fly, dra mig undan, som jag brukar, men något inom mig säger att jag ska göra motsatsen.
Jag är rädd för att bli sårad, besviken, inte duga, räcka till…
Men mina tankar skrämmer mig inte längre. Jag drömmer, hoppas och önskar att jag får ha dig kvar, för alltid. Att du kan bli den där personen jag alltid saknat. Tryggheten som aldrig fanns.
Innerst inne vet jag att det är en fantasi, omöjlig att leva upp till. Ändå finns den kvar. Jag vet inte vad jag vill säga dig. Så mycket men samtidigt ingenting.
Kanske ser jag en del av mig själv i dig. Eller kanske speglar jag mig själv i dina ögon och där är jag vacker, tillräcklig. Jag känner mig naken samtidigt som jag är påklädd. Känner mig stark samtidigt som jag är svag.
Kanske finns du inte på riktigt? Kanske har jag skapat dig av mina drömmar för att återigen vakna upp besviken?
Dröm eller verklighet?