Jag tror inte på samtal säger han och ler snett mot mig.
Kanske förväntar han sig att jag ska ta illa upp.
Hur kommer det sig, frågar jag nyfiket.
Jag tror att det bara är jag som kan förändra mitt liv fortsätter han.
Jag nickar tyst.
Finns det något du tror kan vara bra med samtal, frågar jag.
Han rycker på axlarna och tittar bort.
Ibland är det så att de ”som inte tror på samtal” är rädda att gå in på djupet, att de inte vill visa sig sårbara, och det är många gånger lättare att undvika samtal, än att gå in i det, kan det vara så för dig, frågar jag.
Han nickar tyst.
Jag kan så klart inte förändra ditt liv, det är bara du som kan göra det, du har helt rätt. Men jag kan stötta dig, ställa frågor och väcka tankar som för dig längre fram i din process. Ibland är det bara viktigt att få prata högt, att få säga det man tycker och tänker till någon. När man har fått göra det, kan livet ibland kännas lättare. Har du upplevt det någon gång?
Han möter min blick och rycker återigen på axlarna.
Jag känner i luften att jag ska undvika att knacka hål på den där muren han satt emellan oss, för även om jag skulle lyckas att riva den, skulle det sluta med att han sprang där ifrån med svansen mellan benen, och aldrig kom tillbaks.
Ibland handlar mitt jobb om att ta av masken på personen mitt emot mig att få dem att acceptera sig själva, och ibland handlar det om att ta av min egen mask och få dem att lita på mig.
Han är som en folkskygg hund med flackande blick och jag vet att jag behöver möta honom där han är och inte där jag befinner mig.
I hundvärlden hade jag lagt mig på rygg och blottat strupen, visat att jag inte har onda intentioner.
Men i samtalsrummet funkar inte den tekniken.
Jag kan inte vända bort mitt ansikte, gå ner på knä, sträcka ut min hand och säga ”Hej, här är jag. Jag är inte farlig”. För att vänta på att den folkskygga hunden ska våga sig fram.
Fast samtidigt är det precis det jag gör när jag varsamt närmar mig ditt hjärta.
Du bestämmer själv, säger jag och tittar på dig med mjuka ögon. Jag vill jätte gärna hjälpa dig, få finnas vid din sida. Men det viktigaste av allt är att du vill ha mig där. Annars gör det ingen skillnad.
Det känns bra, säger han när han lämnar rummet med sitt sneda leende. Det här kändes bra. Jag kanske kommer tillbaka.
I min värld har du precis vågat dig fram till min hand. Även om du bara tagit en snabb tugga av det jag har att erbjuda för att sedan snabbt springa tillbaka till din egen trygghet, så är det dom där små minutrarna som du rörde min hand det som räknas🖤