Det är som att den väntar på mig, olyckan. Som att den hela tiden finns runt hörnet. Osynlig.
Jag letar och letar men hittar den ingenstans.
Jag känner att den jagar mig. Men det är tomt bakom min rygg när jag vänder mig om.
Livet. För bra för att vara sant.
Mina älskade barn, min man och min hund, världen runt mig. Ja allt är så vackert och jag är beredd på att det ska gå i bitar. Spricka, krackelera, falla mig ur händerna.
Finn fem fel men jag hittar dem inte trots att jag letar över allt.
Sorgen är stort som ett berg hos mig, växer och växer helt utan anledning, eller anledningen kanske är den där långa väntan på att det en dag ska gå sönder.
Det finns inget att sörja, ändå vandrar den bredvid mig, sorgen, varje dag.
Något kommer hända snart, varför skulle den annars bosätta sig här, förbereda mig, leva på min näthinna, sova vid min sida.
Det känns som att jag redan förlorat allt trots att jag vet att jag bär högsta vinsten.
Jag vill inte vara med, inte spela mer, det finns inget jag är beredd att förlora.
Jag ser hur saker går sönder, hur människor faller i bitar och här står jag och har ont. Väntar på min tur, trots att jag gått ur kön.
Ibland faller tårarna, är inte säker på om det är för att jag är glad och tacksam eller för att jag är så rädd om det jag har att förlora.
Jag kommer aldrig se olyckan komma….
..kanske är den redan på plats så stor som den kan bli.
Kanske finns den inte bredvid mig utan lever inuti. [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar