#psykiskt förkyld 2 kommentarer
Emmy Rasper skrev en krönika om psykisk ohälsa som jag hoppas att du har läst. Krönikan finner du annars här.
Mitt problem är inte att jag inte vågar prata om min psykiska ohälsa, eller berätta om mitt mående. För mig är det inga som helst problem, det är inget jag skäms för. TVÄRTOM! Jag är stolt över mig själv, att jag är där jag är och att jag lyckas med det jag gjort, och att jag orkar…varje dag.
Problemet för mig är att jag inte kan bevisa det, att det liksom inte syns utanpå. Det är inte som att jag kan visa upp en gipsad arm, hoppa på kryckor eller komma med plåster och bandage. Nej för jag ser likadan ut varje dag, oavsett hur jag mår, så ser du ingen skillnad.
Jag skulle önska att det fanns en febertermometer för ångest. Som ett tecken, om inte för någon annan så för mig själv, som visar att du inte kan jobba idag, att nu MÅSTE din kropp vila. Men det finns inget sådan, det finns inget som sätter stopp. Så om inte du gör det får du helt enkelt vänta tills din kropp stannar av sig själv.
Jag känner mig misstrodd, inte tagen på allvar, när jag inte har något stöd som bevittnar mitt mående. Fast egentligen vet jag att det bara är jag som inte tar mig själv på allvar! Istället blundar jag för mina symtom och väntar på den stora smällen, väntar på ett bevis. Väntar på ett bli inslagen i plåster och bandage.
Jag önskar att jag någon gång skulle kunna dra täcket över huvudet och ringa och säga att jag är psykisk förkyld. Men istället väntar jag…
Som om jag skulle få en utmärkelse för min kamp, ett diplom, ett intyg….
Grattis!
Du är en av de få som klarade att nå ända fram till väggen. Helt orädd fortsatte du rakt in, utan att varken bromsa eller vika undan. För din stora beslutsamhet och ditt tappra mod tilldelas du nu x antal månader semester sjukskrivning. Tack för din insats!