Grodor som hoppar ur min mun
Hejdå groda, trevlig resa!
Jag får ofta frågan hur min ADHD påverkar mig, och som många andra har jag svårt att redogöra vad som är på som är ”min ADHD” och vad som är jag. Jag tycker att jag har hittat rätt plats i livet, ett jobb som passar mig bra och ett företag där jag kan få utlopp för min kreativitet och alla mina idéer. Så idag skulle jag säga att allting funkar rätt så bra. Jag ställde samma fråga till personerna jag intervjuade i min uppsats (hur ADHD:n påverkade dem) och de flesta svarade att impulsiviteten var svårast, och jag får väl erkänna att det är väl också den jag märker av mest, även om jag inte tycker att den ger mig jätte stora negativa konsekvenser.
Jag tar ofta snabba beslut, startar upp nya projekt, följer lusten, impuls shoppar och pratar innan jag tänker. Oftast suckar jag bara åt mig själv i efterhand och tänker att ok, jag gjorde det igen, fullkomligt slöseri på tid, energi och kanske pengar och sedan släpper jag det. Gjort är gjort liksom. Det enda jag kan gå och gräma mig över är de där grodorna som hoppar ur min mun. För jag kan uttrycka mig både fel och illa. Jag är ju den sista människan på jorden som skulle vilja såra någon och ibland är jag rädd att jag gjort just det, i all min ärlighet. Det är liksom en racerbana mellan tanke och handling, eller ja när det kommer till att prata skulle jag väl vilja säga att det ibland inte finns en tanke alls. Orden bara kommer och jag vet inte vart ifrån.
Exempel på grodor som hoppat ur min mun:
På en jobbintervju när de frågar vad min man tycker om arbetet:
-Nej, han skulle väl hellre se att det fick ett skott i pannan.
Till en kompis när vi pratade hennes utseende:
-Du ser ju inte ut som ett monster i alla fall.
På ett nytt jobb när de frågar vad jag vet om deras verksamhet:
-Jag har bara hört skit om den här verksamheten så nu kan det bara bli bättre.
På en jobbintervju när jag fick frågan vad jag tyckte om min förra chef.
-Hon är ju jävligt hård och fyrkantig, det märks ju att hon jobbat för länge på det här stället!
Oj vad jag har ångrat mig många gånger! Eftersom jag varken kan uttrycka ironi, sarkasm eller skämt är det inte bar det att jag säger oplanerat dumma saker, utan när jag ibland försöker använda vissa tonlägen (eller hur folk nu gör när det är ironiska) kan det ändå bli väldigt fel. De flesta som känner mig vet att jag inte menar något illa utan de tycker att jag är rolig. Men egentligen har dom har fel, jag är inte rolig, jag är totalt humorbefriad. Det är ju aldrig inplanerade skämt eller så utan jag har bara otur när jag tänker.