Snabba tankar i stunden
Jag finner inga ord. Känns som livet snurrar på för fort nu. Jag känner mig trött. Saker händer över allt runt omkring mig. Själv står jag i mitten och tittar på. Gråter över sorger som inte är mina egna.
Vill trycka på pausknappen. Känns som att livet bara snabbspolas fram.
Jag försöker skjuta ifrån mig saker, vända bort blicken. Men vart jag än går snubblar jag över andras problem.
Jag försöker stryka mig själv över håret, säga till mig själv att det är ok att jag är ledsen, samtidigt som jag innerst tycker att jag borde låta bli. Jag är snäll mot mig själv, i praktiken. Men innerst inne menar jag inte ett endaste ord.
”Skärp dig”. ”Ryck upp dig”. ”Bit ihop”.
Jag blir ledsen över att jag blir ledsen. Dina tårar fyller även mina ögon och jag förbannar min egen känslighet. Jag vill vara stark, för dig, för mig, för oss. Ändå står jag där mitt i skiten och bryter ihop.
Det slår mig när jag är hos terapeuten att det inte är min förlutna som tårar mina ögon utan min framtid. Kärleken till det jag har och till dem jag älskar känns stor och tung att bära…och jag är van att gå själv..utan bagage.
Varken mitt eget eller andras.
Hjärtat värker, händerna likaså.
Kanske är det träningsvärk? För det gör ont att älska, jag fångar upp deras liv i mina händer och håller hårt, med en ständig rädsla att det ska falla mig ur händerna.
Och jag vet helt ärligt inte om jag klarar den smärtan..
för jag förstår ju att det gör ondare att förlora någon än att hålla fast vid dem.
Jag känner så otroligt mycket, men samtidigt inget alls. Det som slår mig i skrivande stund är hur lätt jag känner empati, omsorg och kärlek till andra, men alltid tappar bort den till mig själv.