Någon sa att det inte kan finnas kärlek utan rädsla.
Att dom på något sätt hänger samman.
Tätt flätade ihop.
Och kanske är det så,
att det ena inte kan finnas utan det andra.
Att varje gång vi älskar någon eller något
så finns det också en risk att förlora det.
Kanske ska vi därför inte skilja dem åt.
Se kärlek som något positivt och rädsla som något negativt…
när de egentligen sitter ihop.
Kanske ska vi istället vara tacksamma för rädslan.
Som visar att vi kan tycka om någon så mycket
att det gör ont.
Kärlek är alltid en chansning.
Oavsett vad eller vem vi älskar.
Det påminner oss rädslan ständigt om.