Månadsarkiv: juli 2019


Första semesterveckan

Nu har första semesterveckan passerat förbi. Jag försöker hålla mig lugn, ta vara på  tiden och njuta av allt och ingenting. Egentligen tycker jag att man stressar från börja till slut, just för att man inte vill att tiden ska ta slut. Jag är nog värdelös på att ta semester. Men men, det här var bara första veckan. Det bli bättre.

Vi började som vanligt veckan med föreningen Attentions NPF-läger där sonen fick springa av sig och vi andra fick njuta av vacker utsikt och god mat. Han älskar sånt där min son, att få träffa nya människor och vara social. En annan är ju tvärtom. Stänger hellre in sig och är ensam. Men det blev en mysig start. Som alltid!

Annars har vi mest försökt att njuta av morgonen, jag och den här killen. Jag har ätit frukosten utomhus, mediterat eller yogat och han sitter som vanligt på trappen och håller koll på grannskapet.

Vi har också försökt att ta vara på kvällarna. Tagit ut paddan och tittat på Love island med dottern. Svårt att hitta gemensamma saker att titta på tillsammans med så olika intressen. Men kärlek och intriger går väl alltid hem. Vi har också varit hundvakt åt denna lilla bubbelblåsare..

och lagat en gammal moped som till och med jag vågade mig på att köra.

Jag har tagit promenader och njutit av naturens under längst vägarna…

..och suttit på verandan och njutit av kvällarna tillsammans med min man.


Sen drog vi iväg och käkade klengås…

och njöt av allt vad stället hade att erbjuda.

Jag gick runt och  drömde om huset vid skogens slut. Om kalla stentrappor, pardörrar och fåren som betar tätt intill. Det ska vara lite snett och vint. Gammalt. Livet behöver inte vara perfekt.

Jag fantiserade om att ha en näsa utanför dörren som vill bli pussad. Att få klappa någon annan i de stunder man själv behöver tröst.

Sommaren väcker alltid alla mina drömmar. Ta mig, skriker dem. Men jag når dem aldrig och går besviket där ifrån.

Jag har vilat till ljudet av kackel. Sett barnen bada både i polen och i sjön. Jag har träffat min bästis flera gånger i veckan, även om det bara varit under små stunder så är det också dom som räknas. Så stort och så litet är livet. Rymmer allt och ingenting.

Nästa vecka besöker vi min pappa ute i skogen. Barnen längtar och jag med. Älskar skogen och naturen. Ända nackdelen är att behöva slita mig där ifrån. Finns alltid en sorg i mig över att behöva lämna det som känns som mitt hem. Det är som att leva min dröm, om så bara för en stund.


Jag träffade min bror

Jag träffade min bror

Jag träffade min bror igår. Är det min bror, frågade jag min man samtidigt som jag studerade personen framför mig. Ja, nickade han. Bilden i mitt inre som föreställde den där vackra, friska, busiga killen var långt ifrån verklig just nu.

Jag såg att han undvek min blick, att han mest av allt bara snabbt ville där ifrån. Men jag travade fram utan minsta tvekan i stegen, och utan att egentligen veta vad jag skulle säga eller göra med denna främling som nu stod framför mig.

Min bror.

Han påminde mer om personerna jag möter dagligen på jobbet än den som varit min förebild i så många år.

Jag vet inte vad jag hasplade ur mig, jag minns bara hans flackande blick och ryckiga rörelser. Fäkta eller fly läste jag ur hans tankar, och han var på väg att göra det senare. Fly.

Han hade bråttom därifrån. Kan jag få ge dig en kram, frågar jag hans ryggtavla. Han vänder sig tillbaka till mig på mindre än en sekund och greppar tag i mig utan att tveka. Vi kramas länge, och hårt. Tiden stannar för en stund. Jag älskar dig, viskar jag till den främmande människan i min famn. Orden var overkliga men sanna och kom direkt i från mitt hjärta, dem kunde inte lämnas osagda. Han kramar mig än hårdare. Jag älskar dig med.

Jag är medveten om att jag har en publik bakom min rygg, min man och mina två barn som inte känner främlingen framför mig.

Jag har inga ord mer att säga. Jag kan inte laga honom. Jag har förlikat mig med det. Han kommer att gå sönder och jag kommer inte att vara den som räddar honom. Jag släpper taget och ser honom vingla iväg lika snabbt som han dök upp framför mina ögon.

Jag finns här, var mina sista ord. Kanske för alltid. Vem vet om eller när vi ses igen?

Han lämnade min famn men inte mina tankar. Jag funderande på om jag kunde sagt något bättre, bjudit med honom på en fika eller på något sätt fått honom att bara våga vara mig nära.

Hans ögon väcker gamla sorger i mig varje gång och jag undrar vem han varit om allt vore annorlunda. Hur hans liv och vårt förhållande hade sett ut. Jag drömmer mig bort, till ett lyckligt slut jag vet aldrig kommer att bli verklighet.

Jag träffade min bror, ville jag skrika till omvärlden. Som om det skulle vara något speciellt. Som om någon hade lyssnat.

Men ingen ser oss, ser mig. Ingen bryr sig om det lilla mirakel som just skett.

Tiden står still men jorden fortsätter snurra. Solen skiner och folk går förbi och bär sina egna bekymmer som om ingenting hade hänt. Kvar står jag, med en unken doft på tröjan som enda bevis för vad som just inträffat.

Det finns inget mer att säga. Historien är slut där. Men jag kommer att minnas denna dag då den helt plötsligt blev stor. Det hände inget speciellt, mer än att jag träffade min bror.


Husdrömmar

Jag fantiserar om en lokal till mitt företag. Vad sägs om ett gammalt stationshus i rött tegel med stora fönster och högt i tak? Jag går längst med huset. Drömmer och fantiserar. Vilka ytor! Tänk vad mycket kul man hade kunnat hitta på. Tänk om… det en dag på riktigt skulle bli mitt!

Ibland undrar jag om fantasier alltid är bättre en verkligheten. Att man ska hålla kvar i sina drömmar, och kanske inte försöka nå dem alla. Fast detta är en dröm jag inte annat kan än att försöka förverkliga. Men först måste jag drömma lite till. Vem äger det stora huset? Vad är det tänkt till? Tänk om det behöver mig lika mycket som jag behöver det?

Jag försöker att alltid säga mina drömmar högt. Hoppas att de hittar mig på samma sätt som jag hittat dem.

Jag lutar mig mot den varma tegelväggen. En dag, kanske det bli du och jag <3


Hej

Nej, jag har aldrig varit en person som har svårt att sysselsätta mig själv. Har jag inget att göra så skaffar jag mig själv saker att göra. Tre dagar in på semestern så är sex av tretton bokrecensioner gjorda. Check! Och jag andas med ens lite lättare. Innan jag påbörjar fler böcker ska jag skriva ner faktan jag behöver ur böckerna och göra egna manualer.

Håller på och sorterar allt i pärmar och bygger upp för kommande verksamhet. En pärm för mindfulnessövningar, en för beteendesekvenser, en för sömnproblem osv. Känns lite stressigt och pilligt att hålla på med sådant nu när det fortfarande är långt tid innan jag är ingång med verksamheten men jag vet att det egentligen sparar tid och gör att jag slipper bläddra i böckerna igen.

Även om jag känner mig stressad av alla böcker jag måste gå igenom så har jag aldrig tröttnat på att studera. Minns när jag läste på högskolan och alla längtade efter att jobba och det enda jag längtade efter var att lära mig mer.

Det är samma nu. Jag vill bara ha mer och mer. Jag skulle vilja utbilda mig mer inom ACT, CFT, mindfulness och schematerapi. Tror jag skulle kunna studera hela livet!

Nej nu måste jag tillbaka till läxböckerna igen, ville bara snabbt in och säga hej.


Den lilla kärleken

Det har blivit nya rutiner nu. Både för mig och min lilla kärlek. Jag är en sådan schemalagd människa så att han vet precis när det är promenadtid och sofftid.

Men nu är det annorlunda och det stör både honom och mig. När termometern står över 15 grader orkar han knappt ta sig runt kvarteret utan att tappa andan. Promenaderna blir kortare och kortare. Han få under sommaren mest ligga på berget i trädgården och lapa sol och hålla koll på våra grannar.

Han gillar det också. Men blicken blir ledsen när jag snörar på mig promenadskorna och han inte får följa med. Därför blir jag ibland tacksam för regntunga dagar eller dagarna där molnen ibland är starkare än solen.

För då är det vi igen. På långpromenaden. Du hoppar, skuttar och ibland skriker rakt ut när jag lyfter kopplet ut hundlådan.

Och jag älskar ditt sällskap, även om du alltid drar ner på farten.

Kärleken till dig fyller hela mig, får mig att stanna upp. Njuta bara av synen av ditt lilla ansikte.

Jag kan drunkna i dina ögon, på riktigt. Har alltid svårt att ta mig där ifrån. Någon får alltid slita mig från platsen, eller så väljer du själv att gå. För jag vet att jag kan bli jobbig. För mycket.

Vill liksom äta upp dig och samtidigt ha dig kvar. Och ibland känns det som att du, den lilla kärleken, egentligen är det största jag har <3


Snabba tankar i stunden

Jag finner inga ord. Känns som livet snurrar på för fort nu. Jag känner mig trött. Saker händer över allt runt omkring mig. Själv står jag i mitten och tittar på. Gråter över sorger som inte är mina egna.

Vill trycka på pausknappen. Känns som att livet bara snabbspolas fram.

Jag försöker skjuta ifrån mig saker, vända bort blicken. Men vart jag än går snubblar jag över andras problem.

Jag försöker stryka mig själv över håret, säga till mig själv att det är ok att jag är ledsen, samtidigt som jag innerst tycker att jag borde låta bli. Jag är snäll mot mig själv, i praktiken. Men innerst inne menar jag inte ett endaste ord.

Skärp dig”. “Ryck upp dig”. “Bit ihop”.

Jag blir ledsen över att jag blir ledsen. Dina tårar fyller även mina ögon och jag förbannar min egen känslighet. Jag vill vara stark, för dig, för mig, för oss. Ändå står jag där mitt i skiten och bryter ihop.

Det slår mig när jag är hos terapeuten att det inte är min förlutna som tårar mina ögon utan min framtid. Kärleken till det jag har och till dem jag älskar känns stor och tung att bära…och jag är van att gå själv..utan bagage.

Varken mitt eget eller andras.

Hjärtat värker, händerna likaså.

Kanske är det träningsvärk? För det gör ont att älska, jag fångar upp deras liv i mina händer och håller hårt, med en ständig rädsla att det ska falla mig ur händerna.

Och jag vet helt ärligt inte om jag klarar den smärtan..

för jag förstår ju att det gör ondare att förlora någon än att hålla fast vid dem.

Jag känner så otroligt mycket, men samtidigt inget alls. Det som slår mig i skrivande stund är hur lätt jag känner empati, omsorg och kärlek till andra, men alltid tappar bort den till mig själv.


Om jag håller dig för hårt

om jag håller dig för hårt

Förlåt om jag inte ger dig tillräcklig frihet

jag är så rädd att du går vilse.

Förlåt om jag inte ger dig tillräckligt med utrymme

men på något sätt är jag så rädd att du ska växa

och känna att vårt hem blir till ett ställe där du inte längre får plats.

Förlåt om jag inte uppmuntrar dig till äventyr

jag är så himla rädd för att dem ska bli för farliga.

Och förlåt för att jag alltid vevar med varningsflaggan

jag vill så himla gärna hindra dig från att falla

få ont.

Och förlåt för att jag försöka varna dig för världen

jag vill inte skrämma dig

bara lugna mig själv.

Att vara förälder är svårt

så förlåt

om jag håller i dig för hårt.


Anhörig -för att du ska förstå mig bättre

En person med exempelvis depression/utmattning men även annan form av psykisk ohälsa mår ofta dåligt hela tiden, du märker det bara inte. Så när personen väl uttrycker det, när hen säger att hen inte vill/inte orkar då menar hen det. Personen har då kämpat tillräckligt, orkar inte hålla upp fasaden mer. Försökt då inte att övertala personen, eller påstå att det kommer att kännas bättre efteråt. För personen lever med det här dagligen, hen vet ofta bäst själv hur hen känner eller mår. Så när personen väl säger ifrån. Lyssna!

När du ser att personen mår dåligt, är ledsen, verkar trött. Ha med dig tanken att det du ser bara är toppen av ett isberg. Personen jobbar dagligen med att dölja det där isberget men ibland kommer det upp till ytan. När personen agerar ut, har den förmodligen redan försökt allt den kan, och har inget annat val än att släppa ut det den försöker att hålla inne. Du ser bara en del, inte helheten.

Kom ihåg det ❤️


Fördelar med ångest?

Fördelar med ångest?

Ingen vill ha ångest eller hur? Men för dem som lever med den dagligen fyller den ibland en positiv funktion. HUR MENAR DU, DET FINNS INGET POSITIVT MED MIN ÅNGEST!! Nej, jag menar inte att ångesten känns bra och att du “njuter” av den, men att den kan ge dig vinster som gör att du blir räddare när ångesten är borta än när den finns hos dig.

Min ångest gör att jag är i ett ständigt spänningstillstånd, jag har kontroll på det mesta och är beredd på allt. Min ångest har skyddat mig många gånger. För det första gör den att jag har ständig kontroll, för det andra skyddar den mig mot negativa känslor (eftersom jag redan är förberedd på det värsta blir jag sällan besviken), jag blir heller sällan rädd och är ofta lugn när olyckor och (för andra) oförutsedda händelser sker. Jag har ju liksom redan sett dem tusentals gånger i mitt inre.

Om jag inte hade haft min ångest, hade jag nog oftare blivit chockad, panikslagen, skrämd och ledsen, när händelsen på riktigt sker är det oftast jag som är lugnast.

När min dotter var yngre läste hon av ångesten i mina ögon innan jag själv var medveten om den. Den hämmade henne, hon blev rädd och ville inte lämna min sida. Vilket i min sjukdom blev en fördel för mig och gjorde mig trygg. Det gav mig mig kontrollen jag var så rädd och förlora.

Ångestens “fördelar” blir lätt en ond cirkel som är svår att slita sig loss i från.

Och jag menar inte på något sätt att detta är positivt, TVÄRTOM. Man måste slita sig loss! Det blir som att man älskar sin fiende, man vågar inte lämna den för den ger en någon slags trygghet. Att ha ständig kontroll.

Den håller dig i ett järngrepp, men utan den känns det som om jag kastas ut i himlen och falla fritt och DET skrämmer mig. Jag har börjat vänja mig vid tyngden och börjat mjukna i dess klor. Frihet skrämmer mig.

Ångesten släpper taget, jag blir fri, men vet då inte vart jag ska ta vägen…

Oro kan lätt förvandlas till en snuttefilt. Det blir lätt att hålla i när du inte vet vad du ska ta dig till. Eller kanske som en skyddsväst, livboj där inget annat kan träffa dig eller dra dig ner.

Om du riktigt rannsakar dig själv, kan du se att du på liknande sätt skyddas av din ångest?


Kärleken och rädslan

Kärleken och rädslan

Någon sa att det inte kan finnas kärlek utan rädsla.

Att dom på något sätt hänger samman.

Tätt flätade ihop.

Och kanske är det så,

att det ena inte kan finnas utan det andra.

Att varje gång vi älskar någon eller något

så finns det också en risk att förlora det.

Kanske ska vi därför inte skilja dem åt.

Se kärlek som något positivt och rädsla som något negativt…

när de egentligen sitter ihop.

Kanske ska vi istället vara tacksamma för rädslan.

Som visar att vi kan tycka om någon så mycket

att det gör ont.

Kärlek är alltid en chansning.

Oavsett vad eller vem vi älskar.

Det påminner oss rädslan ständigt om.