Jag träffade min bror
Jag träffade min bror igår. Är det min bror, frågade jag min man samtidigt som jag studerade personen framför mig. Ja, nickade han. Bilden i mitt inre som föreställde den där vackra, friska, busiga killen var långt ifrån verklig just nu.
Jag såg att han undvek min blick, att han mest av allt bara snabbt ville där ifrån. Men jag travade fram utan minsta tvekan i stegen, och utan att egentligen veta vad jag skulle säga eller göra med denna främling som nu stod framför mig.
Min bror.
Han påminde mer om personerna jag möter dagligen på jobbet än den som varit min förebild i så många år.
Jag vet inte vad jag hasplade ur mig, jag minns bara hans flackande blick och ryckiga rörelser. Fäkta eller fly läste jag ur hans tankar, och han var på väg att göra det senare. Fly.
Han hade bråttom därifrån. Kan jag få ge dig en kram, frågar jag hans ryggtavla. Han vänder sig tillbaka till mig på mindre än en sekund och greppar tag i mig utan att tveka. Vi kramas länge, och hårt. Tiden stannar för en stund. Jag älskar dig, viskar jag till den främmande människan i min famn. Orden var overkliga men sanna och kom direkt i från mitt hjärta, dem kunde inte lämnas osagda. Han kramar mig än hårdare. Jag älskar dig med.
Jag är medveten om att jag har en publik bakom min rygg, min man och mina två barn som inte känner främlingen framför mig.
Jag har inga ord mer att säga. Jag kan inte laga honom. Jag har förlikat mig med det. Han kommer att gå sönder och jag kommer inte att vara den som räddar honom. Jag släpper taget och ser honom vingla iväg lika snabbt som han dök upp framför mina ögon.
Jag finns här, var mina sista ord. Kanske för alltid. Vem vet om eller när vi ses igen?
Han lämnade min famn men inte mina tankar. Jag funderande på om jag kunde sagt något bättre, bjudit med honom på en fika eller på något sätt fått honom att bara våga vara mig nära.
Hans ögon väcker gamla sorger i mig varje gång och jag undrar vem han varit om allt vore annorlunda. Hur hans liv och vårt förhållande hade sett ut. Jag drömmer mig bort, till ett lyckligt slut jag vet aldrig kommer att bli verklighet.
Jag träffade min bror, ville jag skrika till omvärlden. Som om det skulle vara något speciellt. Som om någon hade lyssnat.
Men ingen ser oss, ser mig. Ingen bryr sig om det lilla mirakel som just skett.
Tiden står still men jorden fortsätter snurra. Solen skiner och folk går förbi och bär sina egna bekymmer som om ingenting hade hänt. Kvar står jag, med en unken doft på tröjan som enda bevis för vad som just inträffat.
Det finns inget mer att säga. Historien är slut där. Men jag kommer att minnas denna dag då den helt plötsligt blev stor. Det hände inget speciellt, mer än att jag träffade min bror.