Nu har första semesterveckan passerat förbi. Jag försöker hålla mig lugn, ta vara på tiden och njuta av allt och ingenting. Egentligen tycker jag att man stressar från börja till slut, just för att man inte vill att tiden ska ta slut. Jag är nog värdelös på att ta semester. Men men, det här var bara första veckan. Det bli bättre.
Vi började som vanligt veckan med föreningen Attentions NPF-läger där sonen fick springa av sig och vi andra fick njuta av vacker utsikt och god mat. Han älskar sånt där min son, att få träffa nya människor och vara social. En annan är ju tvärtom. Stänger hellre in sig och är ensam. Men det blev en mysig start. Som alltid!
Annars har vi mest försökt att njuta av morgonen, jag och den här killen. Jag har ätit frukosten utomhus, mediterat eller yogat och han sitter som vanligt på trappen och håller koll på grannskapet.
Vi har också försökt att ta vara på kvällarna. Tagit ut paddan och tittat på Love island med dottern. Svårt att hitta gemensamma saker att titta på tillsammans med så olika intressen. Men kärlek och intriger går väl alltid hem.
Vi har också varit hundvakt åt denna lilla bubbelblåsare..
och lagat en gammal moped som till och med jag vågade mig på att köra.
Jag har tagit promenader och njutit av naturens under längst vägarna…
..och suttit på verandan och njutit av kvällarna tillsammans med min man.
Sen drog vi iväg och käkade klengås…
och njöt av allt vad stället hade att erbjuda.
Jag gick runt och drömde om huset vid skogens slut. Om kalla stentrappor, pardörrar och fåren som betar tätt intill. Det ska vara lite snett och vint. Gammalt. Livet behöver inte vara perfekt.
Jag fantiserade om att ha en näsa utanför dörren som vill bli pussad. Att få klappa någon annan i de stunder man själv behöver tröst. 
Sommaren väcker alltid alla mina drömmar. Ta mig, skriker dem. Men jag når dem aldrig och går besviket där ifrån.
Jag har vilat till ljudet av kackel. Sett barnen bada både i polen och i sjön. Jag har träffat min bästis flera gånger i veckan, även om det bara varit under små stunder så är det också dom som räknas. Så stort och så litet är livet. Rymmer allt och ingenting.
Nästa vecka besöker vi min pappa ute i skogen. Barnen längtar och jag med. Älskar skogen och naturen. Ända nackdelen är att behöva slita mig där ifrån. Finns alltid en sorg i mig över att behöva lämna det som känns som mitt hem. Det är som att leva min dröm, om så bara för en stund.