Månadsarkiv: juli 2019

Sista veckan innan semestern och jag känner hur energin börjar sina. Motivationen till att ta tag i saker som ligger är inte hög, inte heller att räcka upp handen för att ta tag i något nytt. Jag vill mest bara trycka på pausknappen, och vila. Jag har haft semester förut. Men inte på riktigt. Som nu. När jag inte är så aktiv i företaget längre. Så denna sommaren funderar jag på att pausa, på riktigt.

Eller ja, jag har ju massa kurslitteratur att läsa. För att försöka göra min höst lugnare. Men det handlar ju om att få in saker. Inte få ur. Så nu funderar jag även om jag ska ta en liten paus från bloggen. Att på riktigt stanna upp. Inte prestera. Mera.

Bara läsa, vila, fundera, låta saker smälta in. Självklart kommer jag att skriva, fortsätta blogga. Utan det förgås jag. Men kanske inte lika regelbundet. Kanske inte dagligen. Eller kanske blir det ändå så. Jag vet inte. Jag känner bara att när jag släppt så mycket krav på mig själv kan jag lika gärna släppa lite till. Känna hur det känns. Att leva kravlöst.

Denna veckan kommer att löpa på som vanligt med inlägg. Men där efter vet jag helt enkelt inte hur det kommer att bli. Så om jag försvinner lite så vet ni vart jag tar vägen. Att jag finns här, bland papper och böcker, drömmar och tankar. Och snart är tillbaks igen. Önskar er alla en fin sommar!

Dina sista andetag

Allting har ett slut.

Men det är svårt att förstå

hur något kan gå sönder

när det aldrig varit så.

Hur livet kan förändras

på ett litet ögonblick.

Som att packa ihop sin väska

”det var det här du fick”.

Och samtidigt så fantastiskt vackert

att ta sitt pick och pack och gå

när alla man älskar

är samlade omkring och vinkar hejdå.

Att få uppleva livet

är en sådan gåva.

För man kan aldrig en faktiskt tid på jorden

någon lova.

Och kanske är det därför som dom säger

att man ska uppskatta varje dag

av att bara vandra på jorden

vara glad.

Men livet är inte så enkelt,

det vet jag nu.

För mitt i allt det vackra.

Där ligger du.

Själen ryser

av obehag.

För jag vet att du kommer lämna mig

om ett tag.

Jag stänger din väska

och hoppas att du fått med dig allt.

Jag kommer sakna dig

i tusenfalt.

Jag har fyllt din väska med kärlek

men inser att jag kanske behöver den mer än du.

För det är jag som blir lämnad

som blir ensam nu.

Jag önskar dig en fridfull resa

och att du snart når hamn.

Och att du en dag tar emot mig

låter mig springa in i din famn.

Kall är din kropp

när jag håller din hand.

Det är slutet på din resa

snart går du i land.

Du pustar ut

i rummet finns bara du och jag

tillsammans

med dina sista andetag.

På ett sätt känns det som att jag aldrig varit så nära mig själv som nu. Jag har stannat upp, och kanske för första gången i mitt liv, stått still. Jag vet inte direkt om det gör ont. Vet bara att det känns, och kanske är det för första gången någonsin jag stannar upp i den där känslan.

När jag och min älskade vän testade på en ”breathwork” (när man ligger stilla i all evighet och bara andas) brast jag efter en timme ut i tårar. Jag förstod just då inte varför men inser nu att jag aldrig tidigare låtit mig landa på det där sättet. Hur ofta ligger vi och är stilla med oss själva och våra tankar?

Jag inser i stunden att jag höll upp armarna längst med mitt ansikte, som en mur mot de andra, fast att instruktionerna var tvärtom, ha dina armar längst med kroppen. Jag insåg där och då att jag försvarade mig själv, försökte skydda mig från smärta fast att det inte kom utifrån, utan tvärtom inifrån. ”Jag är så ledsen”, sa mina tankar till mig. ”Jag är så jävla jävla ledsen”. Ganska snabbt därefter inser jag att muren handlar om att inte vilja bli tröstad, för jag inser att jag aldrig på riktigt blivit tröstad. Att jag aldrig ägt så mycket tillit till en annan människa att jag låtit dem beskydda mig, trösta mig.

Fast att 10 personer låg i rummet har jag nog aldrig känt mig mer ensam. Det var som att öppna dörren till det förflutna. Släppa fram den nedgrävda sorgen som jag aldrig velat se igen. Fast att smärtan kändes i hela kroppen grät jag stillsamt, tyst, kanske knappt synligt. Förmodligen ansträngde jag mig för att ingen skulle märka. För det är så jag har levt mitt liv. Kontrollera dina känslor så att ingen dem ska märka.

Efter denna upplevelse förstod jag hur mycket som sitter fast i min kropp. Undangömt, begravt. Men ändå ständigt närvarande. Fast att jag egentligen inte tilltalades av själva ”breathworken” i sig så kände jag att detta var något jag var tvungen att göra igen då jag aldrig tidigare fått en djupdykning tillbaks i gamla känslor på det sättet. Och på något sätt förstår jag att jag aldrig riktigt stängt den där dörren. Den har stått på glänt, lite så där halvöppen och sipprat ut sitt mörker i mitt liv trots att jag försökt att hindra den. Trott att dörren varit igenbommad, stängd och låst.

Och kanske är det inte så att dörren behöver stängas. Kanske är det tvärtom, att den behöver öppnas. Att jag bara behöver gå rätt in i det där rummet utan att tveka. Städa upp, möblera om, slänga, köpa nytt, eller bara acceptera att det är skit och inte går att göra något åt. Och trots allt jävla elände känner jag att jag aldrig varit så nära mig själv som nu. Jag har stannat upp, och kanske för första gången i mitt liv, stått still.

Känner ibland att jag vill förtydliga mig för er. Att det ord jag skriver, inte alltid är mina. Eller orden är ju det, men kanske inte känslan. Eller kanske är också känslan min, men inte verkligheten som beskrivs i orden. Ni är många som har följt mig i flera år och som ibland blir oroliga eller har svårt att förstå vissa texter. ”Vad är det som har hänt” kan ni omtänksamt fråga. Därför vill jag påminna er, förklara, igen och igen. Att det jag skriver inte alltid är något som har hänt mig själv, eller något jag själv har upplevt. Jag läser människor, fångar upp känslor, och ibland blir dom känslorna så stora i mig att de kommer ut i ord. Det är liksom inget jag kan stoppa, det bara kommer.

Ibland vet jag inte ens vart de kommer i från, mer än att de finns där. Högst närvarande.

Andra gånger är det gamla texter. Något jag upplevt förut, en text som legat i flera år och inte publicerats. Om ni bara visste hur många block jag har fulla med anteckningar och känslor nere i min källare. Där rensar jag ut varje år, vissa saker slängs, andra publiceras för att jag tänker att det här, kan någon ha nytta av, känna igen sig i.

Jag skriver väldigt mycket om mina tankar och känslor, något jag inte skriver om, alls, är mina vänner och min vardag. Och ibland undrar jag vad ni tänker om det. Vad ni vill veta, undrar och ha mer eller mindre av. Men sen blir jag påmind om att den här bloggen från början inte var en blogg som riktade sig till någon annan än mig själv. Att den egentligen inte är till för att roa någon, utan att det handlade just om att jag behövde skriva, av mig. Men självklart vill jag ju också att ni ska stanna kvar, för utan alla er läsare vet jag inte heller om jag hade fortsatt. Jag tror det, men kan inte veta säkert.

Men den enkla anledningen till att jag inte delar med mig av min vardag och personerna runt mitt liv är att jag inte vet om dom vill det. Bli förknippade med mig, min blogg och allt den står för. Och istället för att fråga så väljer jag den enkla vägen att inte säga något alls.

Även om jag inte kan lova att ändra på mig så skulle jag gärna vilja ha dina tankar och åsikter. Varför följer just DU bloggen? Och vad är det som gör att du stannar kvar? Vad för slags inlägg gillar du mest och vad skulle du vilja läsa mer om?

Jag har haft massa tankar på hur man skulle kunna förändra och göra om. Men sen känner jag ju mig själv och vet att det där som kommer som små infall, sällan funkar. Att det jag kan bäst är att skriva, på känsla, och då spelar den ingen roll hur mycket jag planerar och strukturerar. Det blir ändå inget bra. Men jag funderar på fler gästbloggare, eller kanske om jag skulle ha en till bloggare på sidan så att vi blir två. Jag funderar på om min dotter ska få en egen kategori där hon berättar om hur livet är som 13-åring. Vi vet ju alla att tonåren är en jobbig tid, och hon berättar ständigt om kompisar som mår dåligt, säger att de är deprimerade, röker, dricker och skär sig. Det här är bara lösa tankar, och enkla förklaringar. Men om du vill komma med ideér, tips eller råd så är jag dig evigt tacksam.

Och tack ändå förresten, tack för att ni läser, följer, delar. Utan er vore mina ord ingenting.

Två veckor kvar till semestern och det känns smått overkligt. Jösses, ledig i fyra veckor, vad ska jag ta mig till!! Nej dagarna blir nog inte så svåra att fylla. Men utifall att så skriver jag en liten lista med påminnelser till mig själv på saker jag måste vill göra:

• Tillbringa tid i mitt växthus

Alltså det här stället är så mysigt och i år har jag faktiskt köpt möbler som är bekväma att sitta i. Så frukost, lunch, kvällsmat eller bokläsande kan lätt göras i detta lilla hus. Jag har inte använt det alls så mycket som jag hade tänkt mig. Måste ändra på det. I år är året där jag kommer sitta i soffan och läsa böcker samtidigt som jag plockar vindruvorna som hänger framför mitt ansikte. Fick flera liter vindruvor förra året. Ska bli spännande att se årets skörd.

• Rensa min mail

Alltså jag försöker att rensa kontinuerligt. Svara och ta bort. Men ändå samlas det på. Varje sommar brukar jag göra någon form av storrensning och försöka tömma mailen. Jag når inte alltid hela vägen fram men den blir i alla fall mer städad så det är något som står på att-göra-listan.

• Städa på mitt kontor

Say no more. Jag tror inte jag dammat av mitt skrivbord på ett år och jag sitter inte där som jag planerat. Jag tror att jag har haft tre olika kontorsplatser i huset och jag får aldrig till det. Trivs inte och kan inte sitta där. Antingen är det för mörkt, för stökigt, för mycket ljud eller så känner jag mig avskärmad från resten av familjen. Vet inte om jag kan hitta en annan lösning men städas och sorteras behövs göras i alla fall. Alla ideér samlas ju där på hög, så rensa, släng och spara står på agendan.

• Läxa ut 6-7 skolböcker

Jag tror jag har ca 13 böcker som ska vara färdig lästa och recenserade i december. Nog för att jag älskar att läsa och läser snabbt men det känns faktiskt stressigt. Att beta av några böcker nu på sommaren hade helt klart gett mig en lugnare höst och jag känner att jag behöver det. Jag är inne på min tredje bok just nu och har som mål att ha läst ut 6-7 skolböcker och även hinna recensera dem under sommaren. Då kanske jag hade kunnat gå in i nästa termin med en lugnare känsla.

• Äta utomhus

Jag tillbringar mycket tid inomhus, även på sommaren. Vill ändra på det. Jag tycker visserligen inte om att sola men att i alla fall äta dagens måltider utomhus kan vara ett sätt att ta vara på sommaren. Så vil bättra mig på den fronten.

• Ta nya bilder till mina hemsidor

Ja dessa behöver uppdateras. Till nya hemsidan har jag inga bilder alls och till denna har jag lite som behöver förbättras.

• Jobba på min andra hemsida

Får jag tid över kan jag sitta och pilla och leka med min andra hemsida. Det känns bara roligt. Skriva nya texter, lägga ut kort osv. Längtar!

• Plocka frukter och bär i min trädgård

Säger det varje år men nämner det igen. Det är så otroligt tillfredställande att plocka frukt och bär från sin trädgård. Vi brukar få kilovis med hallon och jag äter hallon hela året så det är perfekt för mig. Hela augusti brukar vi också ha vindruvor hemma från vårt eget växthus, en sådan lyx. Sen har vi blåbär, björnbär, krusbär, vinbär, äpple, päron och körsbär. Ryser nästan av välbehag.

• Göra planer inför hösten

Älskar att sätta mig med kalendern och lägga planer och försöka strukturera upp mitt liv. Hoppas jag är full med energi och ideér. Det är i alla fall då det är som roligast.

• Umgås med familj och vänner

Och jag vill så klart tillbringa tid med dem jag tycker om. I arbetsvardagen känner jag att jag ofta är för trött för att hälsa på vänner och familj. Energin räcker inte till. Men när jag är ledig en längre tid känner jag mer hur jag kan längta efter att vara social, träffa människor. Det händer bara under längre lov. Annars stänger jag gärna in mig och är ensam så det gäller att passa på att njuta av att vara med människor medans jag orkar.

• Ta långa promenader

Behöver inte förklaras. Älskar att promenera och hoppas kunna göra det hela sommaren.

• Yoga och meditera regelbundet

Jag hoppas att jag inte tappar fart vad gäller mina nya rutiner utan tvärtom. Tar vara på tiden och ger yogan och meditationen en liten liten stund varje dag.

• Rensa bloggen

Jag har ca 80 inlägg som inte är publicerade, vissa av dem är sedan 2015. Att rensa bloggen på inlägg är också något jag gör varje år och jag tror att jag har minskat från ca 150 till 80 opublicerade inlägg. Men jag skulle vilja ligga på ett tiotal. Det räcker. Att inte spara på sig för mycket. Jag behöver vara hård mot mig själv och slänga massor. Det är ofärdiga dikter eller texter, känslor som inte längre är närvarande eller händelser som helt enkelt är inaktuella. Det händer att jag publicerar gamla texter och ord och jag kommer förmodligen fortsätta att göra det fram tills att min inläggsbank ligger på noll.

• Ta bilder och fånga in allt det vackra som finns runt mig

Det är ett sätt att njuta av allt det livet bjuder på. Att stanna upp, fånga en utsikt med kameran, eller varför inte en blomma. Att ta foton handlar lite grann om att vara närvarande. Jag vill fortsätta att fånga dagen, på bild.

jag återkommer inte till dig så fort jag kan!

Hittade denna i mitt mailutkast. Tror det var för ca ett år sedan jag blev så jäkla trött på allt plingande. Det var alltid någon som hade frågor eller ville mig något. Jag kände mig trött, irriterad, och kände bara för att skita i allt. Jag hade tänkt att lägga in denna som autosvar på min mail men hejdade mig förmodligen i sista sekund (eller glömde av det). Kan skratta åt det nu men kände förmodligen inte samma sak då. Gissar på att jag hade en dålig dag 🙂

INLÄGGET ÄR ETT REKLAMSAMARBETE MED NEXTORY OCH INNEHÅLLER ANNONSLÄNKAR

Jag är ju en poddlyssnare men blir irriterad när poddarna inte följer mitt tempo. Många gånger har jag hunnit lyssna igenom alla jag följer och blir smått frustrerad över att inte ha något att lyssna på. Det har pratats om ljudböcker hur länge som helst men det har aldrig tilltalat mig. Men nu, i sommar planerar jag faktiskt att testa för första gången. Men eftersom jag nu inte hinner läsa litteratur som intresserar mig (pga av att jag måste läsa mina skolböcker) tänkte jag att jag kunde lyssna mig igenom några intressant böcker i sommar när jag går på promenader. Jag ger poddarna en paus och textar nextory för se om det tilltalar mig. Jag tänkte dela med mig av erbjudandet till dig att testa deras tjänst kostnadsfritt i 30 dagar.  Passa på!

Följande kommer att ligga på min läslista:

• 5-sekundersregeln
• Vägra följa John
• Hjärnsmart: din guide till ett lugnare och lyckligare (arbets)liv
• Compassioneffekten

Gå till erbjudandet här [wp-svg-icons icon=”arrow-right” wrap=”i”]  Sommarerbjudande

Jag känner mig stum inombords. Om känslor skulle prata skulle mina inte säga någonting. Stumt och tomt. Inte ens ett eko hörs. Det är som att jag ser världen utan att ta in den. Som att en skyddande hinna ligger runt min hud för att försvara mig från verkligheten. Släpper varken in glädje eller sorg…bara är….

Men sorgen kommer in ändå, den där tomma känslolösa sorgen som finns  av ingen anledning. Den gråter tomma tårar, utan innehåll.  Känner mig som en skugga av mitt jag. Som skriet… utan ljud.

Och kanske är det det där tomrummet som gör ont. Att ständigt försöka fylla det med saker men inget kommer in. Att kämpa och kämpa…helt i onödan.

Kanske måste jag lära mig att leva i tystnaden. I ett mellanrum. Från ingenstans till ingenting.

Det låter värre än vad det är. För jag lever, jag älskar allt och alla. Jag är tacksam, uppskattar saker. Det är kanske bara så det känns att vara människa.

Det är bara att jag är ihålig. Allt faller igenom, inget stannar kvar. Men det är ok… För kanske har även tomrum och mellanrum en mening. Kanske kan jag växa här, läka, leva, eller bara finnas. Det är ok att bara finnas…

även i ett tomrum.