I ett tomrum.


Jag känner mig stum inombords. Om känslor skulle prata skulle mina inte säga någonting. Stumt och tomt. Inte ens ett eko hörs. Det är som att jag ser världen utan att ta in den. Som att en skyddande hinna ligger runt min hud för att försvara mig från verkligheten. Släpper varken in glädje eller sorg…bara är….

Men sorgen kommer in ändå, den där tomma känslolösa sorgen som finns  av ingen anledning. Den gråter tomma tårar, utan innehåll.  Känner mig som en skugga av mitt jag. Som skriet… utan ljud.

Och kanske är det det där tomrummet som gör ont. Att ständigt försöka fylla det med saker men inget kommer in. Att kämpa och kämpa…helt i onödan.

Kanske måste jag lära mig att leva i tystnaden. I ett mellanrum. Från ingenstans till ingenting.

Det låter värre än vad det är. För jag lever, jag älskar allt och alla. Jag är tacksam, uppskattar saker. Det är kanske bara så det känns att vara människa.

Det är bara att jag är ihålig. Allt faller igenom, inget stannar kvar. Men det är ok… För kanske har även tomrum och mellanrum en mening. Kanske kan jag växa här, läka, leva, eller bara finnas. Det är ok att bara finnas…

även i ett tomrum.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.