Bild: pixabay
Jag tror (eller skulle vilja säga vet) att vi alla har något som gör ont inom oss. Oavsett hur vi växt upp eller vad vi varit med om. Vi har alla tankar som skaver, sår som gör ont. Och en av anledningarna till att jag älskar mitt jobb och valt att bli terapeut är nog för att man är så närvarande i stunden, i lyssnandet när en människa delar med sig av sina tankar och sitt liv. Det känns som att lägga förband på ett sår, så omhändertagande, fast att det enda jag egentligen gör är att ge dig uppmärksamhet, lyssna.
De personer jag träffar som har gått i terapi säger ofta att det är det bästa dom har gjort. Trots att det ofta har ett högt pris. Så är det inget de vill vara utan. Och jag är själv så glad och tacksam för min egenterapi. För det handlar inte bara om att jag kommer närmare mig själv, utan också om att ta till sig hur det känns när man sitter på andra sidan stolen.
Inte för att jag studerar min terapeut i terapirummet men efteråt funderar jag alltid över hur jag uppfattade situationen och hur det känns att vara klienten. Jag skriver terapidagbok. Inte för att min terapeut har bett mig göra det, utan för att jag vet att det ger mig mer utav sessionerna. Det får mig att reflektera ett extra varv, komma ihåg vad som sades, och ger mig möjlighet att läsa det igen och igen.
Jag är själv nyfiken på hur långt man kan komma med terapi. Hur mycket bättre kan man må? Jag ser ju det hos mina klienter, att ett enda samtal kan lätta tyngden på deras axlar och få dem att flyga därifrån, men har aldrig upplevt det själv.
Om 10 månader har jag uppfyllt mina 20 terapitimmar som är kravet i min utbildning. Jag undrar vart jag är då, vem jag är då, och om jag trots att det inte längre finns några krav på mig, väljer att fortsätta. Jag hoppas det!