Nära mig själv


På ett sätt känns det som att jag aldrig varit så nära mig själv som nu. Jag har stannat upp, och kanske för första gången i mitt liv, stått still. Jag vet inte direkt om det gör ont. Vet bara att det känns, och kanske är det för första gången någonsin jag stannar upp i den där känslan.

När jag och min älskade vän testade på en “breathwork” (när man ligger stilla i all evighet och bara andas) brast jag efter en timme ut i tårar. Jag förstod just då inte varför men inser nu att jag aldrig tidigare låtit mig landa på det där sättet. Hur ofta ligger vi och är stilla med oss själva och våra tankar?

Jag inser i stunden att jag höll upp armarna längst med mitt ansikte, som en mur mot de andra, fast att instruktionerna var tvärtom, ha dina armar längst med kroppen. Jag insåg där och då att jag försvarade mig själv, försökte skydda mig från smärta fast att det inte kom utifrån, utan tvärtom inifrån. “Jag är så ledsen”, sa mina tankar till mig. “Jag är så jävla jävla ledsen”. Ganska snabbt därefter inser jag att muren handlar om att inte vilja bli tröstad, för jag inser att jag aldrig på riktigt blivit tröstad. Att jag aldrig ägt så mycket tillit till en annan människa att jag låtit dem beskydda mig, trösta mig.

Fast att 10 personer låg i rummet har jag nog aldrig känt mig mer ensam. Det var som att öppna dörren till det förflutna. Släppa fram den nedgrävda sorgen som jag aldrig velat se igen. Fast att smärtan kändes i hela kroppen grät jag stillsamt, tyst, kanske knappt synligt. Förmodligen ansträngde jag mig för att ingen skulle märka. För det är så jag har levt mitt liv. Kontrollera dina känslor så att ingen dem ska märka.

Efter denna upplevelse förstod jag hur mycket som sitter fast i min kropp. Undangömt, begravt. Men ändå ständigt närvarande. Fast att jag egentligen inte tilltalades av själva “breathworken” i sig så kände jag att detta var något jag var tvungen att göra igen då jag aldrig tidigare fått en djupdykning tillbaks i gamla känslor på det sättet. Och på något sätt förstår jag att jag aldrig riktigt stängt den där dörren. Den har stått på glänt, lite så där halvöppen och sipprat ut sitt mörker i mitt liv trots att jag försökt att hindra den. Trott att dörren varit igenbommad, stängd och låst.

Och kanske är det inte så att dörren behöver stängas. Kanske är det tvärtom, att den behöver öppnas. Att jag bara behöver gå rätt in i det där rummet utan att tveka. Städa upp, möblera om, slänga, köpa nytt, eller bara acceptera att det är skit och inte går att göra något åt. Och trots allt jävla elände känner jag att jag aldrig varit så nära mig själv som nu. Jag har stannat upp, och kanske för första gången i mitt liv, stått still.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.