Den lilla kärleken
Det har blivit nya rutiner nu. Både för mig och min lilla kärlek. Jag är en sådan schemalagd människa så att han vet precis när det är promenadtid och sofftid.
Men nu är det annorlunda och det stör både honom och mig. När termometern står över 15 grader orkar han knappt ta sig runt kvarteret utan att tappa andan. Promenaderna blir kortare och kortare. Han få under sommaren mest ligga på berget i trädgården och lapa sol och hålla koll på våra grannar.
Han gillar det också. Men blicken blir ledsen när jag snörar på mig promenadskorna och han inte får följa med. Därför blir jag ibland tacksam för regntunga dagar eller dagarna där molnen ibland är starkare än solen.
För då är det vi igen. På långpromenaden. Du hoppar, skuttar och ibland skriker rakt ut när jag lyfter kopplet ut hundlådan.
Och jag älskar ditt sällskap, även om du alltid drar ner på farten.
Kärleken till dig fyller hela mig, får mig att stanna upp. Njuta bara av synen av ditt lilla ansikte.
Jag kan drunkna i dina ögon, på riktigt. Har alltid svårt att ta mig där ifrån. Någon får alltid slita mig från platsen, eller så väljer du själv att gå. För jag vet att jag kan bli jobbig. För mycket.
Vill liksom äta upp dig och samtidigt ha dig kvar. Och ibland känns det som att du, den lilla kärleken, egentligen är det största jag har <3