I förändring
Ständigt i rörelse. Ja så skulle jag nog enklast beskriva min familj. Här är ingenting någonsin detsamma, det man sade igår behöver inte gälla i morgon. Det händer liksom något hela tiden. Finns alltid nya projekt och ideér på gång, och när man sätter sig ner och tror att man är klar med något, ja det är då förändringen börjar, för då kommer man på något nytt.
Suck.
Ja, jag kan bli så trött. Både på min familj. Men också på mig själv då jag misstänker att jag är en stor del av den där rörelsen. Ja kanske till och med den som startar igång allt, för att sedan komma på något nytt. Jag tar tillbaka ovanstående ord. I skrivande stund inser jag att det kanske inte alls är min familj som ska hållas ansvariga, utan mer jag.
För jag är det som kastar ut mig alla ideér, och om någon annan sedan fångar upp dem, ja då borde väl skulden rimligtvis ligga kvar på mig?
Återigen. suck.
Vad är nu på gång kanske du undrar. Nej, jag vet inte ens om jag vågar uttala orden högt för jag har inte bestämt mig. Jag vrider mig fram och tillbaka för att hitta lösningar och svar. För att försöka se vad som är rätt steg och vad jag borde göra.
Nej det är inget allvarligt det handlar om en ommöblering (både i och utanför mig själv känns det som), dottern vill ta över terapistugan som egen bostad vilket hade varit klart fördelaktig då vi lever litet och trångt men vilket i så fall innebär att jag måste släppa taget och återigen skaffa en lokal, och jag vet inte om jag är redo för det än.
Jag hade precis avslutat sista penseldraget i lillstugan samtidigt som jag kastar ur mig något urbota dumt som någon annan fångar upp. Samtidigt tänker jag att allt kanske har en mening. Varför säger jag saker rakt ut om jag inte menar dem? Vill jag något annat innerst inne som jag inte vet, eller pratar jag bara utan att tänka?
Ja, det är nog det senare som är rätt svar så klart. Jag pratar alltid ofta utan att tänka. Så just nu våndas jag, ska jag ge bort mitt älskade hus till en tonåring och flytta mitt jobb till stan (vilket det finns flera fördelar med) eller ska jag panikartat låsa dörren och skrika MITT och inte låta någon familjemedlem komma nära?
Ja där är jag just nu, i förändring, med huvudbry (och nackspärr).
Semestern fortsätter…förändringen lika så…