2021 har jag lärt mig att det gör ont att stänga dörrar, även om du väljer att göra det själv. Att ett nej kan vara det som i ett senare skede leder till ett annat ja. 2021 har jag lärt mig att lita på livet, även om det ibland gör ont. Jag har lärt mig vikten av att ta ett steg åt det håll du vill gå, fast att du inte vet vad som väntar där framme och även om du inte känner dig redo.

”Om inte nu, när?” har varit någon jag upprepat för mig själv när jag backat eller tvivlat.

2020 var ett år av kris (både för världen men också för mig), och 2021 har också varit skakigt, som ett år av efterskalv. 2021 bar på utmaningar, om än inte lika stora som 2020 vilket jag är evigt tacksam för.

2020 bad jag om ett år med mindre oro vilket jag faktiskt har fått i jämförelse. Tack för det!

2022 önskar jag mig att jag själv och alla jag älskar får vara fortsatt friska, och att mitt företag får blomstra och leva vidare, allt utöver det kan ses som en bonus.

Tack livet och tack 2021!

Önskar dig ett gott nytt år!

Januari

I januari välkomnade jag ett nytt år. Jag var nog inte ensam om att vara trött på 2020. Jag lämnade ett år med mycket ångest, ryggont och ledvärk bakom mig och efterdyningarna fanns kvar inom mig. Jag kände mig sårbar. Mitt ledord för året 2020 var tillit och jag blev verkligen testad och fick lära mig att luta mig mot tilliten. 2021 valde jag ledordet styrka då jag ville bygga om mitt söndriga jag, både fysiskt och psykiskt. Jag tänkte mycket på hur jag skulle träna och äta för att må som bäst. Jag gjorde ryggövningar varje dag, försökte starta igång med antiinflammatoriskt kost (men misslyckades) och strävade efter att få en bättre fysisk och psykisk hälsa. Jag klev in i januari på trötta och vacklande ben. Inte nog med att man levt ett år med coronahotet, vi köpte och sålde hus i slutet 2020 så 2021 blev verkligen en NY start, ett slags nytt liv, och nog för att mycket i livet kändes motigt och jobbigt, men oj vad jag njöt bara av att titta ut genom fönstret och se både skog, åker och vatten. Jag hade hittat hem!

Februari

Jag fortsatte att träna under februari. Prövade kallduschar och längtade efter något nytt i mitt liv för att få tillbaka glädje och energi. Jag började drömma om att utöka min webbshop, om att ha ett eget örtapotek. Jag ville möblera om i mitt företag för att få in friska vindar och började att leta efter produkter. Jag släppte taget om nestor förlag och vände allt till jessicahjert.se Jag drömde fortfarande om att driva eget på heltid och intalade mig att produkter var vägen dit. Att det skulle vara lättare att sälja och packa produkter än att ta en massa samtal efter jobbet. Jag hade både rätt och fel. Visst, det kunde kännas tungt att jobba några timmar till på sin arbetsdag då jag hade terapisamtal med klienter både kväll och helg efter min anställning, men produkter säljer inte heller sig själv. Lärdom.

Vi hade också bestämt oss att skaffa en till hund då dottern började hemskola och jag arbeta hemifrån några dagar i veckan. En sån här möjlighet får vi inte igen tänkte vi och försökte vända coronaskiten till något positivt. Vi googlade raser, drömde oss bort och tittade på valpar.

Mars

I mars kom han. Killen vi längtat så otroligt efter. Han var redan från start lite mer helvete än himmel och blev snabbt ytterligare ett stressmoment i livet. Precis som valpar ska vara.

Jag började att vantrivas allt mer på jobbet. Tappade lust till att jobba vilket skrämde mig. Jag som alltid älskat det! Jag började fundera på att hoppa av jobbet på riktig. Jag började räkna och kalkylera, räkna risker och vinster. Jag började på allvar leta efter konsultuppdrag, höra mig för hur andra terapeuter gjorde och samla mod. Jag funderade på om jag skulle ta tjänstledigt eller söka nytt jobb. Jag visste inte om jag ville/vågade släppa taget om min anställning, en plats som jag under tio år älskat och känt mig hemma på. Jag kom i kontakt med över ett tiotal terapeuter som sade att deras företag funkade, de peppade mig till att hoppa av ekorrhjulet och bara köra. Men jag tvekade. Jag hade helt klart bestämt mig för en förändring. Jag var bara inte säker på hur den skulle se ut.

Jag hade också fått in produkter till min selfcare store och började drömma om workshops och möten. Men jag käden mig så bromsad av corona och tappade helt farten. Fokus låg på produkter och webshop. 

April

I april kände jag mig tom och uppgiven. Jag var dagligen på platsbanken, jag försökte ringa nya kontakter och fånga in konsultuppdrag. Jag mailade och ringde runt som en galning på min lediga tid utan att få napp eller svar. Jag stod fortfarande och svajade mellan vågar jag, vågar jag inte, gör jag rätt, gör jag fel.

Ja och den där hunden, han fortsatte att skapa stress. Kändes som att jag aldrig fick en ledig stund med honom runt mig. Det var som att bli småbarnsförälder på nytt. Jag tassade ständigt runt på tå. Det var svårt att ha videmöten eller samtal hemifrån då man var tvungen att springa ut med honom stup i ett. Han tyckte också att det var tråkigt när jag satt still och jobbade och ville liva upp stämningen genom att antingen hoppa och bita på mig och lyckades han inte med det tog han katten, mattan, soffan eller något annat där han fick min reaktion och jag kom springandes.

Jag fortsatte att njuta av huset och utsikten. Vi satte upp gungor i ett träd precis intill vattnet och där spenderade jag en liten stund varje dag. Huset gjorde mig så innerligt tacksam, och kanske var det också det som fick mig att längta efter mer? Jag hade uppfyllt en dröm, ville nu sträva efter nästa.

Maj

I maj försökte jag att vila och återhämta mig. Jag mådde inte bra. Jag började fokusera på det jag ville istället för det jag var rädd för. Jag började fundera över på vad som var nästa modiga steg. Jag pratade med chefen och sade att jag funderade på att ta tjänstledigt. Vi funderade på om jag skulle jobba halvtid som anställd och halvtid som företagare. Jag visste inte vad jag skulle göra men hade bestämt mig för att göra något så när jag fick ett erbjudande att konsulta som begravningsrådgivare, tackade jag ja. Om inte nu, när, frågade jag mig själv och bestämde mig för att tacka ja åt det som kom till mig. På jobbet började dom prata om att ändra min tjänst, att jag kanske helt skulle lämna frivården för att vara på anstalt. Inget gick åt det håll jag ville. Jag hade svårt att släppa taget om min anställning och diskuterade lösningar med chefen.

Juni

I juni lättnade dimman. Eller ja, först gjorde det skit ont. Sen lättade det. Jag kom inte framåt med vad jag ville på kriminalvården, Så länge jag skulle ha en anställning där oavsett om den var på 50 eller 100 % menade de att jag skulle prioritera min anställning först och fråga om lov när jag fick olika uppdrag i mitt företag. Jag insåg rätt snabbt att det var det sista jag ville. Det skulle hejda mitt företagsutveckling och en av anledningarna till att jag vill driva eget är för att jag inte längre vill be om lov. Jag vill bestämma själv. Jag grät den dagen när jag insåg att det inte skulle funka. Det var dags att säga hejdå….Jag var totalt livrädd men bestämde mig för att ta tjänstledigt på heltid. Jag bestämde mig för att lita på livet och sade hejdå till kriminalvården.

Dex blev äntligen rumsren vilket underlättade livet något enormt. Att vi bodde på landet och kunde öppna alla dörrar så han kunde springa ut och in i trädgården och ränna runt som han ville var också en lättnad.

Även om jag var rädd och orolig så började jag må bättre. Vi köpte en båt och en kanot och njöt till fullo av att bo på landet. Jag började att leta efter en ny lokal till mitt företag, även om tanken på att lämna min älskade terapistuga gjorde ont. Då mina klientmöten ökade började det kännas svårt att ta hem klienterna. Eftersom det var sommar fick man be familjen att hålla sig inne under min arbetstid vilket inte var hållbart.

Jag startade en förhandling om ett konsultuppdrag med ett företag jag ville jobba med. Skulle jag få igenom det skulle en liten trygghet upprättas i alla fall, även om det inte på något sätt gick att jämföra med en anställning.

Juli

I juli säger jag hejdå till terapistugan och flyttar mitt företag in till stan. Min tonåring tar istället över mitt vackra hus, vilket gör att vi får mer utrymme i vårt hem. Jag väntar in semestern från frivården och har jag har fullt upp med jobb i företaget. Jobbar ca 150% vilket börjar kännas. Jag gör mina första begravningar vilket är super stressande och nervöst, har flera klienter och har fått ett stabilt konsultuppdrag. Det är mycket jobb, jag är orolig, stressad och nervös, men mår bra. Och det är sommar <3

Augusti

Jag får flera nya klienter och också föreläsningsförfrågningar. Jag väntar in att min tjänstledighet ska träda i kraft och söker i ren oro lite timanställningarna då jag är rädd att inte klara mig på det jag har. Fast att jag på ett vis är superglad känner jag mig på något annat vis ganska ledsen. Säger hejdå till kriminalvården då jag går på semester och därefter tjänstledighet. Det blev ingen semester för mig då jag jobbade heltid med företaget, bara en semester från min anställning. Men glad var jag ändå. Jag är orolig för framtiden i augusti, börjar gå på gym och hemma har hundarna blivit ovänner och får skiljas åt. Plötsligt har vi en hund på varje våning.

September

Nu börjar det riktiga livet och jag försöker att stå på egna vingliga ben. Jag försöker att hitta rutiner och struktur och funderar på hur jag vill att min arbetsdag ska se ut. Hundarna tar mycket tid och plats och det är svårt att jobba hemifrån med en hund som ylar och gråter och en som biter och drar i dig för att få din uppmärksamhet. Inte alls det där drömlivet jag önskade mig.

Jag tvivlar inte en sekund på att det är det här jag vill göra. Ändå känner jag att det är något som saknas. Det går bara några veckor innan jag känner att jag är väldigt ensam och saknar arbetskamrater. Jag känner mig otroligt tacksam och funderar på varför jag inte är mer rädd, ligger inte sömnlös och oroar mig över pengar som jag trodde att jag skulle göra.

Jag känner att begravningsuppdraget är stressande och funderar på vad jag ska rikta in mig på om jag ska ge upp det helt. Stundtals känns det förvirrat och rörigt. Corona börjar också oroa mig på ett annat sätt än tidigare då klienter ställer in samtal pga lätt snuva och att jag själv blir av med jobb om jag skulle få minsta lilla nästäppa. Jag inser att jag som företagare får noll stöd från försäkringskassan och bär därför en oro över att bli sjuk. Jag försöker njuta av min dag men hundproblemen gör det riktigt tungt för mig och vissa dagar gråter jag av otillräckligheten. Jag tar på mig ett stort ansvar över hundproblematiken som uppstått och när en person jag knappt känner säger till mig att det inte är mitt fel så bryter jag ihop.

Jag försöker anpassa mitt liv efter hundarna (och glömmer därmed bort mig själv). Får ta ut en hund i taget. Ge dem uppmärksamhet en hund i taget. Det är ett himla sjå att bära upp och ner den lilla hunden för trappan. Det känns som att ta hand om hundarna blir en stor del av min arbetsdag.

Jag känner mig ledsen och orolig över hundsituationen som känns ohållbar och den blir snabbt det enda jag tänker på.

Oktober

I oktober har jag super ont i kroppen igen. Fast att jag faktiskt lyckats gå till gymmet två gånger i veckan sedan jag startade min träning. Jag beslutar mig för att försöka vända mina tankar. Jag mår superdåligt över att hundarna är ovänner och över att jag inte räcker till. Dex är jobbig mot mig och vår relation är pest. Jag bestämmer mig för att kontakta en hundpsykolog men också en vanlig psykolog, Det känns som att mer än hälften av min arbetstid går till Dex. Rasta, aktivera, träna och förhoppningsvis få en stunds lugn och ro. Mitt liv känns ohållbart med en hund på varje våning och jag som får springa däremellan. Jag känner ensam. Jag saknar arbetskamrater, någon att prata och skratta med.

Kriminalvården ringer och ber mig om hjälp och frågar om jag kan hoppa in på timmar. Helt plötsligt får jag komma och gå som jag vill och prioritera mitt företag först. Då jag saknade arbetskamrater så mycket bestämde jag mig för att hoppa in 4 timmar i veckan för att fylla upp mitt sociala behov.

I slutet av oktober tog jag mig själv i kragen och funderade på hur jag skulle kunna göra det bästa av min situation. Jag vägrade låta hundarna styra min vardag och lade om mina rutiner.

November

I november känner jag mig lite jagad och stressad och får inte till ordentlig struktur på jobbet. Jag jobbar både kväll och helg och svarar i telefonen så fort den ringer. Jag känner mig så jäkla trött och tar efter många om och men beslutet att ringa läkaren och be om ett blodprov. Det visar sig att jag har järnbrist (igen) och jag börjar äta dubbla järntabletter och känner ganska snabbt att mitt mående förändras till det bättre. Dex är fortfarande superkrävande och jobbig men jag känner (oftast) att jag kan hantera det bättre. Barnen har lov och är förkylda lite om vartannat vilken hjälper mig min vardag då jag får en avlastning när det kommer till hundarna. Jag känner att jag blir både piggare och gladare när all den pressen och stressen över hundarna inte helt och hållet ligger på mig. Jag försöker att gaska upp mig och bli dominant, stänga av mitt hjärta när jag hör hundgnäll och hundgråt. JAG bestämmer, är ett mantra jag upprepar från morgon till kväll.

December

Trots att livet inte har känts enkelt som företagare känner jag en otroligt stor tacksamhet. Konsultuppdraget jag jobbat med dubbleras vilket ger mig än mer trygghet. Jag är tacksam och glad för allt jobb och alla nya kontakter som kommer in. Tacksamheten verkligen regnar över mig under hela december. Jag har hittat lite bättre rutiner när det kommer till Dex (hundvalpen) som nu snart fyller ett och känner hopp. Dex kan sova i några timmar och jag kan jobba ostört. Vilken lättnad! Jag är fortfarande ledsen och hundsituationen och försöker att vänja mig med tanken att kanske placera om en hund fast att det är det sista jag vill. Även om livet med hundar på olika våningar stundtals fungerar bra räcker det med ett litet misslyckande för att det ska bli ett stort hundslagsmål där vår minsta hund riskerar att bli rejält skadad (eller i värsta fall mista livet). Under december månad är två olyckor nära på och inträffa bara genom att personer öppnar en dörr, eller glömmer att stänga en grind (vilket lätt kan hända), vi hinner avvärja situationen. Men rädslan och paniken som uppstår sekunderna innan man hinner sära på hundarna sitter kvar i veckor.

Glädje och kreativitet kommer sakta tillbaka och jag börjar känna lite skrivlust igen. Jag skriver på pappren på jobbet och säger upp mig. Känner en tillit till att det kommer att gå bra, och hjärtat, det skriker jaaaaaa.

Vilket jävla år! Skulle någon sagt till mig i januari att jag skulle säga upp mig och vara egen företagare i december så hade jag inte trott mina öron. Jösses så mycket spännande, men också smärtsamma saker som kan dyka upp.

Tack livet, tack kriminalvården, tack alla uppdragsgivare och underbara klienter. Tack 2021!

Det finns bara två saker i min hjärna just nu. Hundar och mitt företag. Tusen tankar, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hundar, företag, hundar, företag, hundar, företag….och ofta blir det så när man inte löst ett problem. När det finns något man vill/behöver förändra men man inte vet riktigt hur/eller orkar. Ja företaget är visserligen inte ett problem som ska lösas utan ett liv som ska lära sig levas. Jag ska bara lära mig att hitta både tryggheten och utmaningen i det.

Hundarna, ja där är det ju ett problem som åtminstone kan lösas. Där hänger det bara på kunskap, tid och ork. Jag kan känna mig överväldigad av allt som måste tränas in med valpen. Han ska inte bara gå i koppel fint, utan också hälsa på andra fint, han ska lära sig att inte bita i handduken när man torkar tassar, han ska kunna sitt, ligg och stanna kvar. Ja ni vet, all den där grundkunskapen som hundar borde födas med…men inte gör.

Jag ska inte skylla på att jag driver eget och har fullt upp  med det, nej det där slags hundintresset dog nog för många många år sedan. Jag ÄLSKAR hund, men jag älskar inte lika mycket att träna dem. Så han ligger ju som en ständigt svidande punkt på min att-göra-lista. En punkt som biter mig själv i röven när jag inte tar tag i den då han blir odräglig att hänga med.

Jag hör när jag skriver det här att jag borde motivera mig själv, och jag känner mig barnslig och ältande när jag fortsätter att simma runt i mitt problem och inte går upp ur badvattnet. Men ibland kan det kännas enklare att sitta där och plaska och hoppas att problemet löser sig själv än att faktiskt ta tag i det.

Ja, det var veckans fredagsgnäll. Önskar er en fin helg!

Privat:

Det händer mycket. Framför allt inom mig. Om jag får påminna mig om att det gör ont att växa. Allt är inte guld och gröna skogar även om jag fantiserade om det när jag skulle ha kommit hit. Men det är bättre. Allt känns så mycket bättre. En dag i taget och jag känner att jag får mer kontroll.

Företag:

Jag har haft min första utbildningsdag för Bergströms där jag träffade blivande terapeuter en heldag för att snacka ätstörningar. Jag som inte varit ute och föreläst och utbildat på snart två år inser hur mycket jag saknar det och hur mycket jag behöver de där kickarna. En dröm jag haft sedan ett tag tillbaka har gått i lås och jag ser så mycket fram emot 2022 där jag kan få följa upp mitt företag på en helårsbasis. Jag börjar redan nu planera inför mål och planer för 2022 och jag längtar till att få bita ta i en ny kalender och börja om från scratchts.

Hus & hem:

Förutom att elektriker har varit här och satt upp lampor i våra fönster och därmed har gjort livet lite ljusare är julpyntet också här och förgyller vår dag. Sömnen har varit bristfällig den senaste veckan då vi har en räv i trädgården som springer på natten och morgontimmarna. Ja, det är inte räven som väcker oss utan hunden som ogillar rävens spring. Så nu blir det till att skapa nya vanor här hemma (tex att inte lägga soppåsarna utanför dörren) för att försöka minska på rävens besök. Japp det var November det. Ser fram emot ett vitt och härligt December ❤︎