Mina största problem just nu är tilliten till framtiden. Man skulle kunna säga att jag övar på den, varje dag.
Jag är medveten om att min oro är skrattretande och barnsligt. Men problemet för mig blir ändå så stort. Jag kan ligga sömnlös, grubblande. Vilket tåg ska jag ta till Malmö, vart ska jag bo? Och även om jag löser alla problem för denna första resa så väntar ju ca sju vändor till. Jag kan liksom inte lösa hela problemet…just nu.
Jag oroar mig för pengarna, om det är billigare att köra bil trots att jag vet att en bilkörning till Malmö skulle stressa mig något enormt. Jag oroar mig för om tåget kommer vara försenat, om jag kommer att hitta till kurslokalen och hur jag ska ta mig därifrån i mörkret till dit jag ska övernatta.
Jag undrar om jag ska bo på samma ställe varje gång, eller välja olika. Om jag ska leta efter det billigaste, det lättillgängligaste eller där jag helt enkelt känner mig tryggast.
Jag oroar mig för kurslitteraturen. Helst av allt skulle jag vilja köpa alla böckerna på en gång för att kunna känna mig lugn men vill inte lägga ut 5000 i ett bräde. Jag oroar mig för om jag kommer att hitta all kurslitteratur, tänk om vissa böcker är slut? Jag oroar mig för hur jag ska hinna läsa litteraturen och om jag överhuvudtaget kommer att förstå den.
Jag oroar mig över mina klasskamrater, vilka är det jag ska möta, över mina lärare och över min relation till dem båda.
Jag oroar mig för stress och trötthet, kommer jag hinna med? Jag oroar mig för om kusen är givande, utvecklande, och är värd sina 130 000 kronor och all ångest.
Jag oroar mig för mitt företag mitt i allt det här, hur jag ska hinna, orka, arbeta ihop till resterande kursavgift. Eller om jag överhuvudtaget kommer att klara det. Jag oroar mig för om jag kommer att få ett banklån, hur mycket jag isåfall skulle behöva betala och om det i det stora hela är värt det.
Jag oroar mig för om jag blir en bra terapeut, om någon överhuvudtaget vill köpa mina tjänster och om utbildningen gynnar och hjälper mig i framtiden.
Jag oroar mig för om vi ska ha prov, hur de kommer vara upplagda och om jag kommer klara av dem. Jag oroar mig för att hitta egna klienter, funderar på vart jag ska hålla mina samtal och om jag på riktigt kommer att kunna hjälpa dem.
Jag oroar mig för min egenterapi, för att inte hitta en bra terapeut, eller inte få ut något av min egen behandling. Jag oroar mig för kostnaderna, för att intyget ska bli rätt och riktigt. För vad terapeuten ska tycka om mig och för vad jag ska tycka om mig själv.
Jag oroar mig för framtiden, för att ingen kan säga hur den kommer se ut. Jag vet att det mesta kommer lösa sig, det gör det alltid, och jag tror på riktigt att det kommer att gå bra. Ändå finns den där, oron.
Jag övar mig på tillit, på tron att det mesta löser sig så länge jag vågar lita på det. Ändå är det något där inne som gnager och tvivlar. Visar mig bilder på motsatsen även om jag förstår att det värsta som hända aldrig kommer bli sant.
Jag undrar vad det är i mig som alltid utmanar mig själv på det här sättet, oavsett hur stora rädslorna är så kör jag liksom bara på. Tillåter inte mig själv att leva med rädslan, utan tvingar mig själv att gå in i, genom och förbi. Jag ser framför mig hur en person som jag egentligen bara lever efter scheman och rutiner, som sitter i panikattacker och skakar så fort en förändring kommer nära. Ändå lever jag i förändringen, jag är förändringen.
Jag övar mig verkligen på tillit. Jag försöker lita på min framtid.
Allting ordnar sig. Tillslut.