Jag har berättat för er om mitt första konsultuppdrag som utbildningssamordnare på Bergströms, nu är ett till konsultuppdrag klart och det är att vara begravningsrådgivare för Fenix begravningsbyrå.
Tro mig när jag berättar att jag gick och velade om jag skulle tacka ja eller nej till uppdraget. Något i min mage sa ja, men något annat skrek nej. Jag försökte rannsaka mig själv och kom fram till att det som tilltalar mig är att det på många sätt kan likna den terapeutiska rollen då jag möter människor i sorg och/eller kris. Att jag får vara en trygg punkt, ett stöd och likt min terapeutroll så handlar det om förtroende och tillit. Nej-känslan kommer nog med det sorgliga att det just är en begravning, någons död. Jag är rädd för att bli påverkad, ledsen, kanske till och med ångestfull av allt jag kommer att möta.
Tänk att behöva anordna en begravning för ett barn eller över huvud taget för någon som ”gått bort för tidigt”, det är ingen rolig uppgift. Men samtidigt något som måste göras. Eftersom jag sedan länge vägrar att följa min rädsla bestämde jag mig för att ta jobbet. I bästa fall blir det ett bra sätt att bearbeta och behandla mina egna rädslor kring sjukdom och död, och i värsta fall får jag tacka nej till uppdrag.
Fördelen med att arbeta för just Fenix är att jag arbetar på distans och kan ta uppdrag från hela Sverige, allt sköts digitalt. Men för dem som bor i närområdet är det givetvis ok att träffas i min terapistuga.
Så om bara någon vecka eller två kommer jag att anordna min första begravning. Det känns både spännande och skrämmande, men framförallt känner jag en väldig ödmjuk tacksamhet 🙏